Den 19 mars kunde vi läsa i lokalmedia att Uppsalahem beslutat köpa ett av fem vindkraftverk i Nötåsen, 5 mil väster om Sundsvall. ”Vi får säkrad tillgång på el till ett bra pris”, kommenterade Uppsalahems styrelseordförande.
2010 hade Stadsbyggnadsnämnden i Sundsvall beviljat Svenska Vindbolaget AB i Kristianstad bygglov för de fem vindkraftverken. Platsen ingår i riksintresseområde för rennäringen. Bygglovet överklagades av Jijnevaerie sameby som har sina vinterbetesmarker i området.
Under rättsprocessen anförde samebyn att byn drabbas av ett stort antal intrång, inte minst all vindkraft. Ytterligare två vindkraftparker planeras nu precis vid uppsamlingsområdet. Detta medför stor negativ påverkan för samebyn, men bedöms aldrig i sin helhet. Samebyn menade därför att det finns ett behov att utreda den sammanlagda påverkan på en samebys område inför prövning av bygglov.
Samebyn är i dag hårt trängd av olika verksamheter och medföljande kumulativa effekter. På grund av det höga exploateringstrycket inom samebyns område, är det ej längre möjligt att finna ersättningsområden. Detta medför på sikt att samebyns verksamhet blir ekonomiskt ohållbar.
Vindkraftbolaget å sin sida anförde att Sundsvalls kommun tidigare hade utpekat Nötåsen som prioriterat område för vindkraft. Samebyn har enligt bolaget inte betesrätt i området, och det saknas grund för påståendet att vindkraft på platsen skulle kunna få någon praktisk inverkan på samebyns rennäringsverksamhet.
Vad gäller samebyns argumentation om de kumulativa effekterna, menade bolaget att ”aktuellt markanspråk är av sådan marginell grad att synpunkten förefaller löjeväckande.”
Överklagandet avslogs i alla instanser. Utöver att etableringen ”strider inte mot bestämmelserna om god hushållning med mark- och vattenresurserna”, och att den ”ej heller anses utgöra betydande olägenhet för rennäringen” ges inga ytterligare motiveringar. Därmed var samebyns rättsliga möjligheter uttömda 2012.
Det är alltså klart att Uppsalahem nu har rätt att köpa vindkraftverket av exploatören, som har rätt att uppföra det. Juridiskt finns inget att anmärka. Men finns det något annat man kan fråga sig?
Samebyns ordförande berättar för mig att området använts för vinterbete så långt tillbaka man kan minnas, men på 40-talet blev Nötåsen onåbar för renarna då älven dämdes upp. På 80-talet kom moderna lastbilar för rentransport, och området började då användas på nytt. Tillgången till vinterbete är direkt avgörande för hur samebyn kan utveckla och bedriva sin verksamhet. Renen undviker områden nära vindkraftverk – man har erfarenhet från andra vindkraftsparker inom byns område. Om området nu fragmenteras med ytterligare störningsmoment blir det mycket svårt att driva renen åt rätt håll.
Samerna har länge hävdat att Sverige bör ansluta sig till ILO-konvention nr 169, och de regler om minimiskydd för ursprungsfolks rätt till mark som den innebär. Rätten att använda mark som urfolket inte varit ensamma om, men som de använt för sin försörjning och traditionella verksamhet, ska enligt konventionen skyddas. En svensk utredning kom 1999 fram till att svensk anslutning inte är möjlig, då vår lagstiftning inte når upp till konventionens minimikrav vad gäller samernas rättigheter till mark. Så vi står ännu utanför.
Uppsalahem tar nu en gammal roll i en klassisk föreställning: Storsamhället som kör över ett ursprungsfolk. Kommunala/regionala myndigheter liksom rättstillämpningen står på exploatörens sida. Samerna protesterar, men har bara sina urgamla sedvänjor att hänvisa till. ”Inte på vår bakgård” säger Uppsalahem, och bygger sitt vindkraftverk inte i Uppsala men hos någon annan – i vinterbeteslandet.
Hur är det med vår civilisatoriska fernissa?
Jan Hedman jur.kand Uppsala