Det jag hade befarat kom just när blåbären hade mognat i upplandsskogarna och de första kantarellerna tittade upp. Regeringen basunerade ut att allemansrätten ska inskränkas. Redan i våras höll Lantbrukarnas riksförbund (LRF) en stor hearing i riksdagshuset om just den frågan. Utgångspunkten är att de anser att äganderätten måste skyddas och att de ska kunna ta ut någon form av hyra från dem som tjänar pengar på någon annans marker, oavsett om det är bärplockningsföretag eller människor som hittat ut i skogen med en naturguide.
I takt med att Centerpartiet krymper i takt med att väljarna i hembygdsdräkter på Stureplan blir allt färre så ska möjligen utspelet från miljöminister Andreas Carlgren ses som ett tecken att Centerpartiet har insett att de borde lyssna lite på bönderna. Problemet är bara att i just det här fallet har bönderna fel – allemansrätten måste värnas och det gynnar i allra högsta grad de gröna näringarna.
Jag kan hålla med om att det förekommer en hel del oegentligheter ute i markerna. Det finns ingen systematisk granskning över hur stora problemen är. Friluftsbranschen håller just nu på att göra en kartläggning över läget och i väntan på den får även jag förlita mig på mediernas berättelser om att forsrännare huggit ner skog på annans mark utan lov, på att ryttare ridit över åkrar med värdefulla grödor, på att fattiga bärplockare slagit läger på känsliga marker och skräpat ner, på att företag skövlar renlav som ska säljas som ”vitmossa” till de som vill pynta adventsljusstaken med mera. Jag tycker att grundproblemet är att alla dessa hemska saker som berättas inte är i enlighet med allemansrätten. Allemansrätten ger människor rätt att vara ute i naturen, men inte att förstöra den. Det gäller oavsett om du är ute på eget bevåg eller om du är ute tillsammans med en organisation eller ett företag. Inte störa – inte förstöra, lärde jag mig redan som litet barn.
Är då lösningen på dessa problem att ändra allemansrätten, eller är lösningen att stoppa redan i dag otillåten verksamhet och utbilda människor vad man får och inte får i enlighet med allemansrätten?
Att ändra i allemansrätten är klåfingrigt och risken är att droppen kommer att urholka stenen är uppenbar. Ett första steg kan bli ett andra och tredje. Till slut kan det bli så att Sverige inte längre en förebild för andra länder och att naturen inte längre är öppen för alla. Ska det bli så att det bara är de som har råd som kan uppleva naturen?
Det regeringen kanske inte tänkt igenom med sitt förslag är att de riskerar att kväva ekoturismföretagandet som i dag är en växande bransch i Sverige. Ekoturismen kan möta nya grupper av människor som inte tidigare varit ute i skogen, de kan ge oss chansen att få uppleva allt från vargar till små praktfulla växter du inte ens visste fanns. De skapar sysselsättning runt om i hela Sverige. De miljöcertifierade ekoturismföretagen är dessutom hängivna lokalt mathantverk och lokala leverantörer. De får landsbygden att blomstra.
Jag kan inte se det som något annat än avundsjuka från de markägare som tycker att det är fel att en annan näringsidkare tjänar pengar på att människor får uppleva natur på hans eller hennes marker. Vill LRF:s medlemmar tjäna pengar på att människor kommer ut i naturen vore det onekligen en enklare åtgärd att de skaffar sig kunskaper och startar ekoturismföretag själva.
Bärplockningen är ett ämne för sig. Enligt Skogsbärbranschen ligger den kommersiellt plockade bärkvantiteten i Sverige årligen någonstans mellan 10 000 och 20 000 ton vilda bär, vilket skulle motsvara ca 2 - 4 procent av den totala bärproduktionen på svensk skogsmark. Därtill kommer husbehovsplockning. Det finns alltså en mycket stor outnyttjad potential i de vilda bär som blir kvar i skogen.
Allt färre svenskar plockar bär för försäljning. Uppemot 80 procent av bärplockarna är utländska medborgare. Skogsbärbranschen är alltså helt beroende av utländska plockare för att få in svenska bär till fryshusen.
Det är de thailändska plockarna som nämns som ett problem när det gäller allemansrätten. Och visst har problemen hopat sig, men har det med allemansrätten att göra? Det har handlat om allt från att för många plockare samlats på ett ställe och att husbehovsplockare blir sura för att just deras favoritställen plockats innan de hinner ut till historier om ren misär, otidsenlig utnyttjande av arbetskraft och plockare som förlorat sina resurser och inte tjänat några pengar på att komma hit och arbeta.
Skogsbärbranschen skulle verkligen kunna bli en mycket större succé för Sverige. Tänk vilka resurser som finns i skogarna. Men istället för att underlätta och utveckla förutsättningarna för branschen så blir det allt krångligare. Regeringen borde inte fokusera på att göra allemansrätten striktare utan istället hitta vägar för att många fler människor kan anställas och anlitas att plocka bär. Något som kommer att gynna den svenska skogsbärbranschen. Men här behövs ett modernt tänkande, vettiga skatteregler och regler för arbetskraftsinvandrare, bättre information om bärtillgången, bättre kunskap om hur den globala bärmarknaden fungerar med prissättning, fairtrade-märkning av sylt och saft och så vidare.
Allemansrätten är ett kulturarv, en symbol för det öppna Sverige och en förutsättning för att alla människor ska ha rätt att komma ut i naturen. Skydda allemansrätten!
Maria Gardfjell
naturpolitiker och kommunalråd (MP)
UNT 13/7 2011