I dag presenterar utredningen om fossiloberoende fordonsflotta sina förslag om hur vägtrafikens klimatpåverkan kan minska och bli klimatneutral till 2050. Utredningen visar att det faktiskt är möjligt att nå det målet, men det kan inte nog understrykas att rätt åtgärder och styrmedel är en förutsättning.
Det intressanta med utredningen är att den pekar på att fossiloberoendet kan nås också med hänsyn till varuförsörjningens behov och med bevarad mobilitet och tillgänglighet. Förslagen är en kombination av effektiviseringar, ny fordonsteknik, transportslagsbyten samt satsning på förnybara drivmedel och elektrifiering.
För att lyckas krävs nu ett konsekvent politiskt ledarskap. I huvudsak handlar det om åtgärder på den statliga nivån, men mycket ligger hos landstingen och kommunerna, eftersom det krävs en starkt utvecklad kollektivtrafik och en samhällsplanering som underlättar ett effektivt transportsystem. Även tillgången till förnybar energi kan påverkas av den lokala politiken genom produktion av mer biogas.
Vad betyder då utredningen för regionens möjligheter att komma längre i sina klimatambitioner? Vilka politiska beslut krävs och vilka konsekvenser för samhällsutvecklingen i Uppsala och de övriga kommunerna i länet kan man vänta sig?
Utredningen föreslår bland annat att kommuner med utarbetade åtgärdsplaner ska kunna teckna stadsmiljöavtal med staten för att uppnå sina mål för samhällsutvecklingen. Här borde finnas goda möjligheter för kommunerna i länet att försöka få stöd för effektivare transportlösningar och bättre kollektivtrafik, till exempel i form av avancerade stombusslinjer. Vidare föreslås också att kommunerna ska kunna ställa krav på transportplaner för transportintensiva verksamheter.
En kommunal parkeringsskatt som ska kunna öronmärkas för gång- och cykelvägar och förbättringar i kollektivtrafiken är ytterligare ett förslag.
Åtgärderna måste naturligtvis genomföras med vetskapen att det i vårt län finns en stor befolkning i kransorter och landsbygd. Behovet av mobilitet och tillgänglighet till Uppsala, Enköping och andra tätorter får inte åsidosättas. Samtidigt är det inte givet att bilarna alltid behöver köra in i tätorterna. Många problem kan lösas smidigt med infartsparkeringar med bra busstrafik och pendlarparkeringar i anslutning till kollektivtrafikanläggningar.
Man kan också fundera på hur behovet av bil ser ut för framtidens storstadsbor. Mycket kan lösas med cykel och kollektivtrafik. Bilpooler kan vara ett mycket mer realistiskt och billigare alternativ för många människor än ett utbrett enskilt bilägande.
Det är nödvändigt att länets kommuner tar fram ännu bättre trafikförsörjningsplaner. Då har vi en bra grund om stadsmiljöavtalen förverkligas. Kommunerna, i samverkan med landstingets kollektivtrafiknämnd behöver också utveckla planer för infrastrukturen.
Framförallt för Uppsalas del är en rejäl anläggning av busskörfält, gärna för elektrifierade bussar, i de viktigaste sträckningarna en mycket angelägen och kostnadseffektiv åtgärd. Den ger också handlingsfrihet för att bygga spårväg om det blir nödvändigt i framtiden.
Därför bör Uppsala ligga i framkant och vara första kommun att teckna stadsmiljöavtal med staten om förslaget blir verklighet.
Slutligen behöver man också fråga sig hur kraven på vägarnas och järnvägarnas kapacitet ser ut i en mer transportsnål framtid då godstransporterna är bättre planerade och då färre åker bil och fler åker buss.Rimligen finns det fortfarande delar av infrastrukturen som måste förstärkas, eftersom befolkningen i stora delar av länet får antas fortsätta växa.
Men det är inte självklart att alla vägar och broar som nu planeras verkligen behövs. Fyrspår till Stockholm och en järnvägsstation i Bergsbrunna är nog fortfarande en god idé, men utbyggnad av E 4 ligger långt bort i framtiden. Det kan tänkas att en bättre idé vore att elektrifiera motorvägen för elfordonens behov än att bygga ytterligare filer.