Ulrika Karlsson (M) och Lennart Owenius (M) fortsätter att propagera för utbyggd kärnkraft framför förnybar elproduktion (UNT Debatt 4/1). Till hjälp använder de Vattenfalls jämförelsesiffror över klimatpåverkan från olika energislag.
Men Moderaterna borde veta bättre än att sätta tillit till ett bolag som inte bara är part i målet, genom sin roll som ägare av kärnkraft, men ett bolag som också genomfört den i särklass sämsta affären i Sverige någonsin - förvärvet av Nuon, med en förlust på 37,5 miljarder kronor.
Om vi i stället hänvisar till livscykelanalysen gjord av tyska Öko Institut ser vi att utsläppen av koldioxid varierar stort beroende på var uranet är brutet, från 32 gram per kilowattimme som lägst till hela 126 gram per kilowattimme från sydafrikanska urangruvor. I värsta fall alltså en åttondel av utsläppen i jämförelse med kolkraftverk, och även med den mest gynnsamma uranbrytningen sämre än vindkraftverkens koldioxidutsläpp.
Men det som framför allt gör att en kärnkraftsutbyggnad inte är klimatmässigt klok politik är att det stjäl resurser från utbyggnad av förnybar elproduktion.
Miljöpartiets energipolitik bygger på två viktiga delar, dels reformer för att få ökat intresse från mindre aktörer att investera i egen förnybar elproduktion, dels målinriktad styrning av statligt ägda Vattenfall, för att så få till stånd en prioritering av förnybar elproduktion. Att alliansregeringen brustit i båda fallen är ett understatement.
Tänk vilken energiomställning vi hade sett om Vattenfall använt 37,5 miljarder till förnybar elproduktion, i stället för att spekulera bort pengarna på fossilenergi på kontinenten!
Och när regeringsföreträdare slår sig för bröstet för att vindkraften i Sverige snart står för 10 procent av landets elproduktion kommer sig hela den utbyggnad som skett de senaste åren av införandet av elcertifikat 2003.
Det kan förvisso framstå som en märklig matematik, när vi å ena sidan visar att utbyggnaden av vindkraften medfört lägre elpriser, å andra sidan säger att det krävs ytterligare politiska reformer för att få fortsatt utbyggnad av vindkraft och annan förnybar elproduktion. Dilemmat ligger i att det med dagens elpris är svårt att konkurrera ut befintliga anläggningar med nya. Lönsamheten att driva befintliga kärnkraftverk vidare är större än att bygga nya vindkraftverk.
Men det är inte ett argument som Karlsson och Owenius kan luta sig mot när de propagerar för ny kärnkraft. Produktionskostnaden för ny kärnkraftsel är högre än kostnaden för ny vindkraftsel.
Karlsson och Owenius har självklart rätt i att ett vindkraftverk inte står för evigt. Men en stor andel av verket kan återvinnas, och med en metallåtervinning som ger väsentligt mycket lägre koldioxidutsläpp än den ursprungliga gruvbrytningen, vilket ger en ännu bättre livscykelanalys. Jämför det med att det ännu inte finns något säkert sätt att hantera kärnavfallet från kärnkraften, och att nedmonteringen av ett uttjänt kärnkraftverk är en gigantisk kostnad.
Avslutningsvis håller vi förstås med Karlsson och Owenius om att vindkraftsparker inte ska byggas på ställen där de har en negativ inverkan på landskapsbild, fågelliv eller andra naturvärden. Men det finns stor potential att bygga vindkraft i Sverige utan att göra avkall på sådana värden.
Pröva därför varje vindkraftsetablering nogsamt, men separat, i stället för att avfärda ett energislag utifrån att det kan byggas på fel platser.
Och är det inte ironiskt att när det gäller just vindkraft kommer sådana argument från grupper som i övrigt sällan värnar naturvärden särskilt högt?
Niclas Malmbergriksdagskandidat (MP)
Linda Eskilssongruppledare MP-Östhammar