Jag har inget emot mikrokrediter som finansieringsidé. Däremot har jag synpunkter på påståendet att de skulle minska fattigdomen. Både i- och u-länder har mikrokrediter. Även Sverige med Wasakredit.
Självmordsfrekvensen är hög bland mikrolåntagare i många länder, särskilt i Bangladesh och Indien. På tio år har 200 000 bönder i Indien tagit livet av sig då mikrokrediterna inte kunde rädda dem. I Bangladesh kallas lån på 65–450 dollar för mikrolån. Men 450 dollar kan inte minska fattigdomen hos en familj. Fattigdomsbekämpning är inte så enkelt att man kan minska fattigdomen genom att låna ut en liten summa pengar till en ränta på 15–50 procent. Faktum är att Muhammad Yunus form av mikrokrediter har skadat andra välfärdsprogram i Bangladesh som statligt ägda banker tidigare tagit initiativ till.
Det är ju bra att mikrolån har skapat jobb för dem som jobbar för olika mikrokreditföretag. Å andra sidan är det ironiskt att mikrolån inte minskar fattigdom. Det har till och med accepterats av BRAC, den största icke-statliga organisationen i Bangladesch, som de senaste åren introducerat sitt program för ”ultrafattiga”, med lån utan säkerhet till de fattiga i Bangladesh för att de ska skapa sig intäkter.
Organisationer och mikrokreditgivare i olika länder, som har fått bidrag från Sida, Norad m fl har använt biståndspengar kommersiellt. Vid det här laget har många mikrokreditgivare, inte minst Grameen Bank, med hjälp av biståndspengar förvandlats till kommersiella jättar i fattigdomsbekämpningens namn.
Men uppgörelser mellan mikrokreditgivare och biståndsorganisationer bör inte få passera utan kritik. Nu krävs grundliga utredningar. Det är inte glasklart vem som är pengarnas rättmätiga ägare. De fattiga har ingen glädje av dem. Jag frågade Sidas representant Camilla Bengtsson i paneldebatten om mikrolån på Uppsala universitet 2 maj. Hon sade att hon inte kunde svara. Vem kan svara om inte Sida kan?
Anisur Rahman
fristadspoet från Bangladesh
Översättning: Maria Ripenberg
UNT 7/5 2011