Vilket Europa vill vi se? Vilket Sverige? Knäckebrödspolitik eller solidaritet? Kvinnoförtryck eller jämställdhet?
Europa befinner sig i kris. Denna kris har inte uppstått ur ett vakuum, utan är ett resultat av en högerpolitik som sätter marknadens tillväxt före allt. En avreglerad finansmarknad och en centralistisk europolitik skapade och försvårade situationen. Ovanpå detta har EU:s felaktiga åtstramningspolitik hamnat och ytterligare förvärrat läget för de miljontals européer som hamnat i arbetslöshet, förlorat sina hem eller fått sin pension halverad.
Om vi ser på dagens Europa ser vi en världsdel i kris. Massarbetslöshet, social misär och nära en fjärdedel av befolkningen på gränsen till fattigdom. I krisens spår kommer också rädsla. Både konservativa och extrema element har fått grepp om debatten.
I Europaparlamentet röstades nyligen en viktig text om sexuell hälsa och reproduktiva rättigheter (SRHR) ner. M och KD ställde sig på abortmotståndarnas och mörkermännens sida, och bidrog till att fälla rapporten.
Med tanke på att Partido Popular, Moderaternas spanska systerparti, ligger bakom ett lagförslag som ska stoppa aborträtten i Spanien kanske det inte är så konstigt.
Men ännu värre är måhända situationen i Portugal. Efter hård feministisk kamp från vänster och en positiv folkomröstning 2007, fick kvinnor äntligen rätten att bestämma över sin kropp. I dag hotas aborträtten där, inte av konservativa idéer, utan av ekonomin. EU:s åtstramningar, som skulle rädda Europa, har lett till att aborter försenas eller omöjliggörs, av ekonomiska skäl. Nedskärningar drabbar kvinnor.
Statistiken talar sitt tydliga språk: Var fjärde kvinna i Europa har utsatts för könsbaserat våld. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ligger i genomsnitt på närmare 17 procent. Själva parlamentet består av 35 procent kvinnor och fortsätter att vara dominerat av vita män i övre medelåldern. Tyskland, med flera länder, fortsätter att bejaka en hemmafru-modell snarare än att bygga ut barn- och äldreomsorg.
Parlamentets majoritet tar inte ansvar för jämställdhetsfrågorna. Istället röstades ytterligare en rapport ner i EU-parlamentet. Rapporten visar just hur kvinnor drabbas hårdare av krisen och dess effekter. Den talade inte om vilken politik som bör bedrivas, gav inga lagförslag och ställde inga krav. Den visade bara på läget.
Vänsterpartiet kommer att fortsätta arbeta för jämställdhet i Europa. EU beslutar visserligen inte i frågor som rör kvinnors rätt till sina kroppar och sexualitet – som till exempel abort – och bör inte heller göra det. Men Vänsterpartiet vill använda Europaparlamentet som en plattform för att stärka kvinnors rättigheter och kvinnorörelsen.
Parlamentets roll som arena för debatt och opinionsbildning får inte underskattas.
Vi kritiserar EU:s högeragenda. Vi kämpar outtröttligt för kvinnors rättigheter, för att människor ska gå före företagens vinstintressen och för att klimatmålen ska nås. Vår politik är samma i Sverige och i EU.
Det var inte solidaritet som ledde till fas tre i Sverige eller utförsäkringen av tre miljoner greker. Det var inte god ekonomisk styrning som ledde till eurokrisen. Det är inte medmänsklighet som lett till att människor drunknar på flykt från länder i krig. Det är inte omsorg om kvinnor som får parlamentet att besluta att kvinnor ska tvingas vara mammalediga en viss tid. Det är högerpolitik.
Vänsterpartiets politik är en annan. Vi är inte till salu. Lobbyisterna har inget att hämta från oss. Välfärden är inte till salu, varken i Sverige eller i Europa. Kvinnors kroppar är inte till salu och mänskliga rättigheter kan inte hanteras som varor på en marknad. Att ta ansvar är inte att skylla ifrån sig när man själv suttit vid makten. Att ta ansvar är att se sanningen i vitögat, och ta modiga steg mot ett nytt, solidariskt Europa, utan ”här och där”, utan ”vi och dom”. För alla, med alla. Och för det krävs fler feministiska vänsterkrafter i Europaparlamentet.
Malin Björk, första namn på Vänsterpartiets EU-lista
Ilona Szatmari Waldau, kandidat i EU-valet, Vänsterpartiet