Regeringen föreslår i propositionen om biologisk mångfald att vi bör värdesätta de "ekosystemtjänster" som naturen tillhandahåller, såsom pollinering av växter, rening av luft och vatten, och så vidare. En sådan värdering skulle då kunna användas i investeringsbeslut framöver. Det är dock uppenbart att det är väldigt svårt rent praktiskt och risken är stor att bara det mest uppenbara tas med i beräkningen.
Så här års är det många människor som beger sig ut i skogen för att njuta av vårens återkomst. Blåsippor och fågelsång roar och hjälper folk att koppla av. Man skulle teoretiskt kunna omsätta denna avkoppling i en summa pengar, genom att beräkna minskad sjukfrånvaro och därigenom sätta ett värde på skogen. Detta värde kan jämföras med beloppet som skogsägaren kan tjäna genom att avverka. Skogsägaren skulle då kunna ersättas för att låta skogen stå kvar, av arbetsgivare som har anställde boende nära skogen, men även av försäkringskassan, som på sikt får minskade kostnader tack vare skogen.
Men vad betyder ett sådant resonemang för skogarna långt från bebyggelse? Och är det troligt att det går värdera naturen i pengar? Om det dessutom ska gå att handla med sådana ekosystemtjänster kommer det med all säkerhet att leda till godtycke och konflikter om vilka som ska få ersättning för vad och av vem, för att inte tala om all extra byråkrati som kommer att behövas.
Det är visserligen ett problem att livsviktiga saker såsom rent vatten och ren luft tas för givna i ekonomiska analyser. Detta har uppdagats de senaste åren till exempel i konflikten om gruvbrytning som hotar vattentillgången på Gotland. Här ställs höga naturvärden i Ojnareskogen, samt vattenförsörjningen för många generationer mot en industri som förblir verksam i kanske 20 år. Likaså finns det stora konflikter mellan gruvspekulanter och rennäringen, till exempel i Gállok (Jokkmokks kommun). Sådana konflikter kommer dock knappast att lösas med ekonomiska styrmedel, genom att ge vattnet eller skogen ett ekosystemtjänstvärde.
I Uppsala kommun finns det långt gångna planer på att bygga en ny bro över Fyrisån, nära Ultuna. Hur ska vi värdera kornknarrens häckningsplatser i Ultuna, eller dubbelbeckasinen spelplats när de är på väg upp till häckningsplatserna i Jämtland och Härjedalen? Även om vi sätter ett pris på hundra tusen kronor på en kornknarrhäckning väger det lätt mot en ny bro och en väg som är tilltänkt att länka ihop Gottsunda med den planerade pendeltågstationen i Bergsbrunna och så småningom E4:an. Om vi resonerar i linje med regeringens förslag kommer de sista spillrorna av våtmark i Uppsala's närområde att förlora de störningskänsliga arterna. Då ska man komma ihåg att på 1800-talet var Uppsala omringat av blöta områden vilket gynnade många arter, såsom dubbelbeckasinen som häckade talrikt i hela Uppland. Ska vi nu även offra Årike Fyris på utvecklingens altar, om inte ekosystemtjänsterna levererar tillräcklig mycket?
Jag tycker att vi ska använda sunt förnuft istället. I och med växthuseffekten samt sinande oljeförråd måste de fossilberoende transporterna bort. Då är det inte läge att satsa på nya vägar. Uppsala bör förtätas i de redan bebodda områden snarare än att ta nya områden i anspråk. Biologiskt värdefulla naturområden ska skyddas, oberoende av nytta för människan genom ekosystemtjänsterna, och länkas ihop till större enheter så att arterna kan fortleva i livskraftiga bestånd. Det innebär att mycket mer än bara naturområdena nära städerna måste skyddas.
David van der Spoel
Professor i Biologi, Uppsala Universitet