I dagarna samlas världssamfundet i Rio de Janeiro till FN:s stora konferens om hållbar utveckling. Under tre dagar kommer regeringar, organisationer i det civila samhället, multilaterala organisationer och näringsliv med flera att utvärdera hur överenskommelser från tidigare toppmöten om hållbar utveckling har genomförts och driva den internationella miljöpolitiken framåt. Toppmötet i Rio griper tillbaka till FN:s första globala miljökonferens i Stockholm 1972.
Stockholmskonferensens betydelse för den globala miljöpolitikens utformning kan knappast underskattas. Där gavs för första gången miljöfrågan politiskt erkännande i en bred mellanstatlig kontext och där togs steget bort från synen på miljöförstöringen som en från den ekonomiska utvecklingen skiljd problematik.
Vid tiden för den stora uppföljningskonferens som FN arrangerade i Rio de Janeiro 1992 var bilden mer allvarlig och komplex. Riokonferensens nyckelbegrepp, hållbar utveckling, flätade tydligt samman förstörelsen av ekosystemen med den globala fattigdomen och de rika ländernas överkonsumtion, som oskiljaktiga delar av en sammansatt problematik.
Budskapet från Rio var att en hållbar utveckling kräver en genomgripande förändring av både förhärskande sociala och kulturella normer och ekonomiska strukturer. Konferensen introducerade en rad betydelsefulla miljöpolitiska redskap, däribland Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD), Agenda 21 och Klimatkonventionen (UNFCCC).
När världssamfundet nu samlas på nytt i Rio har de att hantera en bistrare verklighet än för tjugo år sedan. Samtidigt som världens samlade BNP har vuxit med 75 procent sedan 1992, så har planeten aldrig varit utsatt för ett större tryck. Mänskligheten står i dag inför sitt största hot hittills, den globala uppvärmningen. Det brådskar att få ned de globala utsläppen av växthusgaser, men trenden går i motsatt riktning: sedan 1990 har de ökat med nästan 40 procent enligt FN:s statistik. Dessutom visar den så kallade ”Millennium Ecosystem Assessment Report” (2005), som togs fram av över tusen ledande forskare på uppdrag av FN, att så mycket som två tredjedelar av de tjänster som jordens ekosystem tillhandahåller – som vi är beroende av för vår överlevnad – är hotade eller kraftigt försvagade.
På bara femton år har den globala efterfrågan på naturresurser fördubblats; återbildningen av de förnybara resurser som människan förbrukar på ett år tar i dag 1,5 år. Samtidigt fortsätter världens befolkning att växa, inte minst den köpstarka medelklassen. FN:s högnivåpanel för global hållbarhet (lanserad 2010 av generalsekreterare Ban Ki-moon) beräknar i rapporten ”A Future Worth Choosing” att världen 2030 kommer att behöva åtminstone 50 procent mer mat, 45 procent mer energi och 30 procent mer vatten.
Det är mot denna bakgrund, där utmaningarna på område efter område är större än någonsin, som konferensen, populärt kallad Rio+20, äger rum. Det råder bred konsensus om att kärnfrågan är implementering.
Världens regeringar har de senaste decennierna enats om en diger uppsättning principer för hållbar utveckling, men de har inte omsatt dem i praktisk handling. Utsikterna att få till stånd skarpa och lagligt bindande åtaganden för att hantera miljöförstöringen är sannolikt inte bättre i dag. Köpenhamnsmötets i praktiken obefintliga förmåga att vidta nödvändiga klimatåtgärder gav en fingervisning om det. Det fortsatt prekära läget i världsekonomin gör inte heller saken enklare.
Kanske är det därför som talet om en grön ekonomi varit så populärt bland regeringarna i det förberedande arbetet inför Rio+20. Grundtanken är att den nödvändiga omställningen till en miljömässigt bärkraftig ekonomi också kommer att skapa en mängd arbetstillfällen och ökat välstånd.
Diskussionerna fokuserar i synnerhet på prissättning av ekosystemtjänster och de nya marknader som därmed kan öppnas upp samt på nya miljöskatter och nationalräkenskaper som (bortom BNP) inkluderar miljöförstöringens faktiska kostnader. En paradoxalt gemensam nämnare är dock att regeringarna understryker vikten av att kunna tolka begreppet grön ekonomi i enlighet med nationella prioriteringar.
Om denna linje antas i Rio så innebär det alltså att det är upp till varje land att själv definiera vad man menar med grön ekonomi. Det skulle i så fall vara ett klart avsteg från de universella principer och normer som hittills har kännetecknat de multilaterala miljöförhandlingarna.
I ljuset av den allvarliga situation vi befinner oss i framstår det som en tvivelaktig väg att gå. Snarare är det motsatsen som fordras, gemensamma åtaganden med krav på harmonierad implementering. En rimlig utgångspunkt skulle därför kunna tas i det arbete med ”planetära gränser” som internationellt ansedda Stockholm Environment Institute (SEI) nyligen lanserat.
SEI:s forskning visar att det är hög tid att vi tryggar vad man kallar ett ”säkert handlingsutrymme” för människans aktivitet. Detta definieras utifrån nio icke-förhandlingsbara planetära tröskelvärden (för bland annat växthusgaser, förändrad markanvändning, biologisk mångfald och försurning av haven) som inte får överskridas för att undvika katastrofal miljöförstöring. Kort sagt, samhällsekonomin måste hålla sig inom de planetära gränserna.
Med utgångspunkt i dessa bör världens regeringar nu etablera globala hållbarhetsmål, på samma sätt som de år 2000 inrättade Millenniemålen för fattigdomsbekämpning. Målen bör kunna utvärderas och följas upp, idealt sett med möjlighet till sanktioner om de inte efterlevs. En institutionell förutsättning är att Rio+20 hörsammar den breda opinion (hittills 110 länder) som rest krav på att uppgradera FN:s miljöprogram, UNEP, till ett fullvärdigt FN-organ med muskler att se till att åtaganden fullföljs.
Världen har aldrig behövt det så mycket som i dag.
Henning Melber
kanslichef Dag Hammarskjöld Foundation
Robert Österbergh
projektkoordinator Dag Hammarskjöld Foundation
UNT 15/6 2012