Den svenska integrationspolitiken har till stora delar varit ett misslyckande. Vi har stora grupper av utrikesfödda som i dag är utan arbete och lever i en ond cirkel av bidragsberoende. Vi har storstäder där segregationen omvandlat stadsdelar till så kallade problemområden. Detta har skett samtidigt som främlingsfientliga krafter flyttat fram sina positioner.
De här problemen är en produkt av den integrationspolitik som förts och som till exempel Sverigedemokraterna i dag vinner röster på. Men det är viktigt att nämna att de som var först med att påpeka integrationspolitikens brister var invandrarna själva, inte främlingsfientliga partier vilka använder integrationspolitiken som slagträ för andra syften.
Vad är då lösningen på problemen? Frågan är inte helt enkel att besvara men svaret ryms inom begreppet en liberal integrationspolitik. Med en liberal integrationspolitik följer vissa liberala grundprinciper. Förutom tolerans och allas lika och okränkbara värde och de rättigheter som följer av ett liberalt samhälle bygger liberalismen på individen och tron på att denne både vill och kan uppnå framgång i livet. Genom att tillförsäkra människor frihet och rättvisa ges de möjligheter att uppnå sina mål. Samtidigt är människor ibland i behov av stöd och hjälp, och för dem ska samhällets sociala skyddsnät vara starkt.
En annan viktig liberal idé är medborgarskapet. Innebörden av detta begrepp bör stärkas då det ger en helt annan typ av samhörighet medborgarna emellan. I stället för att vara någonting som bara står på passet eller något Cornelis Vreeswijk sjöng om så innebär det att en kurd, jude eller upplänning är lika mycket medborgare som den andre. I dag kan en person av somaliskt ursprung som är född i Sverige ändå inte vara svensk, men däremot kan hon vara lika mycket medborgare som Jimmie Åkesson. En Eurovisionsvinnare av marockanskt ursprung kan vara lika mycket svensk som Sverigedemokraternas partisekreterare.
Genom ett stärkande av medborgarskapet och medborgarbegreppet kan vi försöka sudda ut de skillnader som är oväsentliga samtidigt som vi kan verka mer aktivt för en integrering av invandrare genom att de kan känna en starkare personlig samhörighet med samhället.
Utöver detta krävs även konkreta åtgärder för att integrationspolitiken ska fungera. Språket är vägen till arbete och integration, samtidigt som ett arbete i många fall är nyckeln till språk och integrering. Därför är det av yttersta vikt att invandrare får in en fot på arbetsmarknaden. Problemet med att invandrare diskrimineras eller stängs ute från arbetsmarknaden beror varken på bristande kompetens bland invandrare eller på bristande potential till utveckling inom sitt yrke. Inte heller beror det på en allmänt utbredd rasism hos arbetsgivarna. Det stora problemet är de höga trösklarna på arbetsmarknaden vilka gör att arbetsgivarna inte vågar chansa när de anställer någon ny. Det betyder att personer som inte tillhör ”normen” missgynnas till förmån för säkrare kort. Detta drabbar till exempel ungdomar, långtidssjukskrivna, funktionshindrade och invandrare. Därför krävs en översyn av arbetsrätten och en omarbetning av lagen om anställningsskydd (las) i synnerhet för att skapa en flexiblare arbetsmarknad och ett gynnsammare företagsklimat där arbetsgivare vågar anställa fler ”osäkra kort”.
Översynen av las är inte ett ondskefullt sätt att försöka bryta ner arbetarnas rättigheter som liberaler och socialdemokrater byggt upp i över hundra år. Vi lever dock i ett Sverige i förändring som måste vara flexibelt för att klara de utmaningar vi står inför. En av dessa utmaningar är arbetsmarknaden och därmed även integrationen, där får inte stelbenthet vara ett hinder för utvecklingen av ett Sverige i tiden.
Vi tror på det mångkulturella samhället och att ett mångkulturellt samhälle kan bidra med mycket till Sverige och dess framtid och utveckling.
Rawaz Shanagar
ordförande
Harald Hagnell
Martin Larsson
Rolf Christofferson
Liberalt forum för mångkultur i Uppsala
UNT 21/8 2012