När 96 procent av valdistrikten i landet räknats ledde president Bush med 51 procent mot 48 procent, eller med 56 641 450 röster mot utmanaren John Kerrys 52 831 420. För att bli vald krävs det minst 270 röster i elektorskollegiet. Bush ledde med 254-242. Om valet i Ohio föreföll bli tillräckligt jämnt så skulle räkningen av de s k provisoriska rösterna - de som avgivits av väljare som inte registrerats före valdagen - ha kunnat dra ut i minst elva dagar, och med rättsliga processer som tänkbar för att inte säga sannolik följd.
Kanske bidrog rädslan för att USA på nytt skulle tvingas uppleva ett sådant skådespel till det höga valdeltagandet. Under alla omständigheter kan man konstatera att det hade varit en pinsamhet utan like om ett val som engagerat så många och fått fler än på mycket länge att gå och rösta skulle sluta i domstolarna. Nu blev valet, vad man än må tycka om själva utgången, en sorts upprättelse för den amerikanska demokratin.
att valdeltagandet skulle öka stod klart långt före själva valdagen, vilket de flesta tolkade som en fördel för Kerry med den logiskt rimliga utgångspunkten att det borde vara lättare att motivera dem som vill ha förändring att gå till valurnorna än dem som stöder det bestående. Det visade sig likväl vara fel.
Det fanns ett starkt och tydligt ungdomligt engagemang i denna valrörelse - men detsamma kan också sägas om engagemanget från den kristna högern. Enligt CNN röstade 54 procent av väljarna under 30 år på Kerry, Alldeles säkert röstade en ännu större majoritet av den kristna högern på Bush. Det tyder på att denna valrörelse mer handlade om värderingar än om sakfrågor, även om det faktum att landet befinner sig i krig och att Bush har större trovärdighet än Kerry som överbefälhavare också torde ha spelat en viktig roll.
De vallokalsundersökningar som gjordes i ett samarbete där alla de ledande nyhetskanalerna deltog slog rejält fel. De gav under valnattens början gott hopp om seger för Kerry - men mer än så blev det inte. Däremot visade sig de mer konventionella opinionsmätningarna stämma tämligen väl, trots att de ifrågasatts både på grund av låga svarsfrekvenser och på grund av risken för snedvridning eftersom olika grupper, bl a ungdomar, ansågs underrepresenterade.
I Ohio, en av de tre nyckelstaterna, ledde president Bush när 96 procent av valdistrikten i landet räknats med över 100 000 röster. Ingen tycks veta exakt hur många provisoriska röster som avgivits, men demokraterna hävdar att det rör sig om cirka 250 000. De kommer att räknas, men för att de skulle kunna vända majoriteten i Ohio och därmed i elektorskollegiet så måste de till 80 eller 90 procent tillfalla Kerry. Det är naturligtvis inte realistiskt och Kerry gjorde det enda rätta som i går kväll svensk tid officiellt erkände att Bush vunnit. Därmed undveks också de befarade rättsprocesserna. Val ska avgöras av väljarna och inte av domstolar.
Som om demokraternas förlust i presidentvalet inte räckte innebär också senatsvalet ett allvarligt nederlag. Republikanerna har vunnit fyra nya platser och ökat ut sin majoritet till 55-45. Dessutom förlorade demokraternas minoritetsledare Tom Daschle från Syd-Dakota sin plats. Till alla andra bekymmer står demokraterna därmed inför uppgiften att hitta en ny minoritetsledare i senaten.
Det finns en tröst för demokratiska tigerhjärtan. Han heter Barack Obama, nyvald senator från Illinois. Han är ung, begåvad, karismatisk - och den tredje svarte amerikan som blivit invald i senaten. Han kommer av allt att döma att spela en nyckelroll i det förändringsarbete som nu rimligen måste komma i gång inom det demokratiska partiet.