Det har gått 40 år sedan den chilenska demokratin fick ett abrupt slut och general Pinochet grep makten i en blodig statskupp. Denna händelse skulle komma att påverka hela mitt liv, liksom det påverkade livet för miljoner andra chilenare. Som tonåring var jag aktiv i motståndskampen mot militärdiktaturen och efter att demokratin återinförts på nittiotalet fortsatte jag att verka för mänskliga rättigheter och mot straffrihet.
Med tiden började vi att kunna tala om vad som hade hänt under åren med Pinochet. Sakta men säkert gjorde vi upp med det förflutna. Men det finns en sak som den chilenska vänstern fortfarande vägrar att tala om. Nämligen sitt eget ansvar för de dramatiska händelserna på sjuttiotalet.
Vänstern i Chile har alltid haft ett perfekt alibi för att slippa tala om sina egna misstag. Det var ju inte vi som utförde en statskupp! Det var inte vi som torterade och mördade militärerna!
Men faktum är att den chilenska vänstern i högsta grad var delaktig i att ”föra demokratin till slakthuset” genom att skapa den kaotiska ekonomiska och sociala situation, som var en förutsättning för statskuppen. Det är dags att bryta tabut kring vänsterns ansvar för att skapa de stämningar av hat och intolerans som frodades i Chile på sjuttiotalet.
Bakom oviljan till kritisk självreflexion, döljer sig ett faktum som är svårt att tala om. Nämligen att en majoritet av chilenarna faktiskt accepterade – eller till och med ställde sig bakom – statskuppen. Det är sant att Pinochets regim var den värsta i Chiles historia. Men militärerna bakom den kom inte från en annan planet. De agerade inte i ett vacuum.
Bilden av ”militären mot folket” stämmer tyvärr inte. Missnöjet med Allendes politik var utbrett i Chile 1973 och en majoritet av folket ville att regeringen skulle avgå.
Oppositionen fick 56 procent av rösterna i parlamentsvalet i mars. Den sociala och ekonomiska situationen var extrem. ”Det finns mjöl för tre dagar” medgav president Allende själv.
Inte heller den radikala vänstern stödde Allendes socialistiska projekt, som man ansåg alltför borgerligt och mjäkigt. I stället gjorde man gemensam sak med högern och trappade upp en stämning av hat, intolerans och överideologisation som splittrade familjer och gjorde fredlig samexistens omöjlig.
Såväl vänstern som högern agerade utanför lagen. Båda sidor gjorde sig skyldiga till sabotage, kriminalitet och gatuvåld under de här åren. Tillsammans byggde de en Frankenstein av sitt hat, en Frankenstein vid namn Pinochet. ”Högern och vänstern förenade, kan aldrig bli besegrade”, som poeten Nicanor Parra har uttryckt det.
Jag tror att en ärlig och sansad självkritik skulle bidra till att bryta kedjan av hat i det chilenska samhället. Därför är det glädjande att några av sjuttiotalets radikala vänsterledare de senaste veckorna har öppnat upp för en diskussion kring sina egna misstag under Allendes regering.
Oscar Guillermo Garretón, en högt uppsatt ledare i Salvador Allendes regering och en av de mest radikala, säger i en intervju att den chilenska vänstern inte valde offerrollen, det var omständigheterna som gjorde oss förföljda. Men att vara offer för omständigheterna, gör oss inte fria från det ansvar vi alla har för att ha skapat det våldsamma klimat som rådde i Chile på sjuttiotalet.
Dödandet, tortyren, försvinnandena, var diktaturens fel. Men våldet var allas fel.
Jag hoppas att fler politiker följer deras exempel. Det är dags att lära av historien och gå igenom en nödvändig process av självreflexion.
Jaime Penela
frilansjournalist
UNT 11/9 2013