Statistiken över arbetsolyckor som drabbat personer i kategorin ”Elever och personer i arbetsmarknadsåtgärder ” tyder på att det i Sverige i dag finns cirka 100 000 arbetslösa som måste sköta helt vanliga jobb för att inte förlora sin enda återstående inkomstmöjlighet, Aktivitetsstöd – en inkomst i nivå med socialbidraget.
Den som inte jobbar för bara 223 kronor per dag fem dagar i veckan straffar ut sig från socialbidraget. Det står klart och tydligt i Socialtjänstlagen: ”Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 4 §, får fortsatt försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten.”
Det framgår också i socialtjänstlagen att det inte finns något hinder för att den enskilde åläggs vanliga jobb, ”uppgifter som stämmer överens med … sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete.”
Fattiga arbetslösa måste alltså göra jobb som annars skulle ge dem ett förvärvsarbete, men utan anställning och med en inkomst som socialbidragets existensminimum. Inte vad normala lagar och kollektivavtal kräver. Det är knappast en politik för att det ska löna sig att arbeta.
Arbetslinjen är i verkligheten en workfarelinje där fattiga arbetslösa måste göra vanliga jobb men genom politikerbeslut hålls kvar i fattigdom. Till och med utan att skydd av övriga lagar som gäller arbetstagare.
Det är en skam för det svenska samhället.
Och särskilt för sådana politiker som skriver och talar om att arbetslinjen skulle innebära att det måste löna sig att arbeta.
Fred Torssander
UNT 25/1 2013