Jag är generellt positiv till det fria skolvalet. Men ibland måste man också väga samhällsnyttan mot individens val. Jag är inte generellt negativ till riskkapitalister. Men samma villkor måste råda för alla aktörer. Därför bör staten vara huvudman för landets skolväsende, med det tillägget att man tillåter flera olika utövare.
Låt mig exemplifiera min ståndpunkt med ett konkret fall.
För den som vill utbilda sig till Stylist på gymnasiet väntar en hård verklighet efter examen. Det finns i allmänhet en ledig tjänst per år att söka. Många arbetstillfällen finns det alltså inte för den nybakade gymnasiestylisten. Däremot finns det ett stort behov av arbetskraft i vårdsektorn. Även inom industrin behövs det personal. Medan dyra, ofta kommunala, praktiska utbildningar gapar tomma och hotas av nedläggning finns ett stort utbud att välja bland för den som vill bli stylist.
Plusgymnasiet erbjuder stylist-utbildningen på 16 platser i landet enligt sin hemsida. Ekvationen ett jobb per år mot 16 (jag räknar att det går mellan 7-15 individer i varje årskurs) gymnasieprogram går inte i hop.
Jag undrar om det är samhällsekonomiskt försvarbart att skattepengar går till en utbildning där nästintill 100 procent måste utbilda sig en gång till efter examen.
Det finns, som jag nämnde ovan, utmärkta gymnasieutbildningar som leder till anställning direkt. Men de får inte många sökande. Nu är jag visserligen part i målet eftersom jag är anställd i den kommunala (förhoppningsvis snart statliga) skolan. Men ändå: ett lands framtid hänger ihop med dess utbildningsväsende.
En del friskolor marknadsför sig tämligen aggressivt. Det skickas flera SMS i veckan till elever som redan börjat en annan utbildning där frågan ställs om de verkligen är nöjda. Det erbjuds bonusar i form av fria körkort, datorer eller stylade bilder för den som själv börjar eller lockar en kamrat att börja på den aktuella skolan.
Men är det verkligen på det här sättet vi vill utforma vårt utbildningsväsende? Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till att ungdomar måste skaffa sig dubbla utbildningar för att kunna få ett arbete eller studera vidare. Det är slöseri med resurser.
Föräldrarna då? Det är kanske inte så lätt att hantera när den högljudde 15-åringen resolut meddelar vilken utbildning hen vill gå. Och nog tycker jag det är bra att man redan i unga år ska kunna följa sin dröm. Men man får kanske finna sig i att flytta till en ort längre bort för att förverkliga den.
Mina barn går på en skola som ägs av samma riskkapitalbolag som äger Plusgymnasiet. Barnen är nöjda, personalen verkar nöjd och jag som förälder är nöjd. Alltså tycker jag att ett generellt förbud mot riskkapital är fel.
Samtidigt känner jag oro. Samhället måste ha ett visst grepp om sitt utbildningsväsende. Men inte ett totalt. Kanske finner vi också en ledtråd till Sveriges PISA-resultat i denna ekvation?
Man kan inte alltid ha individens valfrihet som enda ledstjärna. Ibland blir staten en garant för alla individers rättigheter och för Sveriges skola har vi nu nått dit.
Vi måste kunna säkerställa kontinuitet, kvalitet och samhällsnytta. Det är så man bör förstå FP:s inställning till riskkapital i skolan och att staten måste ta över som huvudman för landets utbildningsväsende.
Fredrik Adolphson (FP), gymnasielärare