Inför det amerikanska valet är det en hel del som talat för att president Barack Obama ska få det besvärligt. Politiskt har han haft åtskilliga problem och han har en utmanare, Mitt Romney, som i sin politiska positionering kan utgöra ett rejält hot. Ändå har Obama enligt opinionsmätningarna hållit ställningarna väl. Och tittar vi historiskt på situationen är det mycket som talar för att han ska bli omvald. Dessa är de viktiga förutsättningarna; vi börjar med problemen.
Ekonomin är det primära för väljarna, och det ekonomiska läget har allmänt varit dåligt under Obamas presidenttid. Tillväxten har varit låg och arbetslösheten ovanligt hög. Det offentliga budgetunderskottet har skenat. Bensinpriserna har stigit i höjden och det har varit dystert på bostadsmarknaden. Många amerikaner har det svårt, och det är inte mycket ljus i tunneln. En stor majoritet ser dystert på framtiden.
När Obama valdes bars han fram av en våg av entusiasm och förhoppningar. Det politiska livet skulle ändras – genom mindre blockpolitik och politiska låsningar. Men av detta har det inte blivit mycket. Få blocköverskridande beslut av betydelse har skett under Obamas tid. Den partipolitiska polariseringen (som folk ogillar) är starkare än någonsin.
Den största framgången för Obama, den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen, har inte blivit en politisk tillgång. Beslutet ser ut att sporra fler väljare att rösta mot Obama än för honom.
I utrikes- och säkerhetspolitiken har inga radikala förändringar skett. Trupperna har lämnat Irak, men är kvar i Afghanistan. Guantanamo är intakt – trots löften om motsatsen. Den politiska linjen efter 11 september (2001) ligger i väsentliga delar kvar. Detta har skapat missnöje i de demokratiska leden.
Till det kommer så faktorn Romney. Som republikansk företrädare har denne åsiktsmässigt en bra position. Han är ingen konservativ högerytter som kan skrämma väljarna i mitten, utan tillhör sitt partis moderata falang. I sakfrågorna ligger han nära medelamerikanen. Han har dessutom kunnat dra till sig stora kampanjresurser. Givet detta, och de problem som nämndes, skulle vägen till Vita huset kunna förväntas ligga öppen för utmanaren. Men att så ska ske är – paradoxalt kan det tyckas – inte sannolikt. Valhistorien talar nämligen till Obamas fördel.
Det är, har det visat sig, alltid svårt att utmana en sittande president. I de 19 fall sedan förra sekelskiftet, som en president har sökt bli omvald, har det lyckats 14 gånger. Som utmanare har man alltså, enligt denna statistik, enbart en sannolikhet på ca 25 procent att lyckas. Till det kommer att de fem gånger som det skett har det berott på speciella omständigheter. Tre faktorer har spelat in: (1) röstsplittring, (2) nationell katastrof eller (3) uppdykandet av en utmanare med ovanlig lyskraft.
(1) Röstsplittring fällde utslaget i valet 1912. De två kandidaterna från det republikanska lägret (den sittande presidenten Tuft och Theodore Roosevelt) fick tillsamman avsevärt mer röster än den demokratiske kandidaten (Wilson). Ändå blev det den senare som flyttade in i Vita huset. Röstsplittring spelade också in 1992, då den äldre Bush förlorade. Problemet var att en tredje kandidat (Perot) blandade sig i leken och gjorde det med besked. Han fick 20 procent, och den framgången bland väljarna var det främst presidenten som skadades av.
(2) Katastrof på det ekonomiska planet fällde tydligt utslaget 1932. Detta var det år då den stora depressionen nådde sin värsta nivå. Den sittande presidenten, Hoover (som vunnit en jätteseger fyra år tidigare) sopades av banan av Franklin Roosevelt. Ett annat katastrofläge, fast nu av politiskt slag, bidrog starkt till presidenten Fords motgång 1976. Som kopplad både till Watergate-skandalen och USAs smärtsamma förlust i Vietnam besegrades Ford av en politisk outsider: Carter.
Men Carter förlorade 1980, då han sökte omval. Den faktor han då drabbades av var (3) en motkandidat med ovanlig lyskraft – nämligen Reagan. Få har som denne man kommit att hyllas som en politisk naturbegåvning. Än i dag står Reagan i särklass när det gäller popularitet, visar opinionsundersökningar. Tvåa på den listan kommer en annan president med känd utstrålning; jag syftar på Clinton. Också den omständigheten spelade in 1992, då Clinton besegrade Bush (som liksom Carter räknas som en rätt blek figur).
Vad säger oss nu detta inför det kommande valet? Någon röstsplittring som kan hota presidenten är inte i sikte. Vare sig inom hans parti eller i dess närhet finns det denna gång någon kandidat som kan ha besvärande inverkan. Katastroffaktorn är inte heller aktuell. Visst är det besvärligt ekonomiskt; arbetslösheten är ovanligt hög. Men det har ännu inte drabbat Obama särskilt hårt. I fråga om politisk skuld är det företrädaren Bush som främst pekas ut bland allmänheten. Något skandalartat av det slag som Watergate representerar har Obama, vad vi vet, inte varit indragen i, och inte heller är han kopplad till någon för landet smärtsam händelse på internationella planet.
Hur är det med utmanarens lyskraft? Kort sagt är Romney långt ifrån Reagans och Clintons kaliber. Romney är en rätt svag talare och har inte mycket till personlig charm. På det personliga och kommunikativa planet har Obama ett försteg. Detta avspeglar sig i popularitetsmätningarna.
För Obama är intrycken övervägande positiva. Romney har här befunnit sig i rejäl motvind. Läget har visserligen förbättrats men fortfarande är det den negativa synen som överväger, när folk bedömer hans person. Det är också slående att många av dem som håller på Romney inför valet gör det främst för att bli av med Obama, inte för att de stöder det som utmanaren står för. Det Romney framför allt har satsat på är att vinna på kompetens – som en handlingskraftig manager, som ska ställa ekonomin och landet i ordning. Där har han onekligen en viss tilltro. Men övertaget gentemot presidenten är inte så stort som det skulle behövas för att ge riktig skjuts åt hans kampanj.
Ännu kan förstås saker hända. Ekonomin kan till exempel vända kraftigt nedåt under slutspurten. Men om inget drastiskt sker är omval det historiska grundtipset.
Axel Hadenius
Professor emeritus i statsvetenskap vid Uppsala och Lunds universitet och författare till boken USA det annorlunda landet. Politiskt liv från Washingtons tid till i dag (Carlssons 2012).
UNT 4/9 2012