Den låga bebyggelsen påminde om den man kan se i olika så kallade "high-tech" districts. Jag tänkte att här kan det bli intressant att arbeta, här måste finnas massor av möjligheter.
Nu har jag fått lära känna Uppsala bättre, och då framför allt i rollen som professor i entreprenörskap. Vid mina möten med olika människor, både inom akademin och affärsvärlden, har jag ofta fått höra att Uppsala har mycket tradition. Och tradition är ju något jag ser mycket av inom akademin, både i form av officiella evenemang och universitetsstrukturer. Mycket fungerar fantastiskt bra, det har tagit år av arbete att hitta effektiva sätt att arbeta på, men när man ska förändra saker är det ofta snårigt och tar längre tid än det borde.
Tradition är något unikt och mycket värdefullt, den ger stabilitet, identitet, och något som särskiljer Uppsala från andra städer. Det är något andra miljöer inte kan skapa över natt eller komma i kapp, även om man skulle vilja.
Jag märker av styrkan bland annat i den internationella akademiska världen, där många känner till och talar om Uppsala med respekt. Samtidigt är tradition inget ändamål i sig, och där den tar överhanden blir det ofta stelt, oinspirerande, bakåtlutat.
Det är ur det perspektivet jag på senare tid har börjat fundera om Uppsala har något utöver sin tradition, något som jag skulle vilja kalla espri, den där inspirerande men svårgreppbara känslan som finns förknippade med vissa städer och platser på jorden.
Esprit är det som ger tanken lätthet, är framåtriktad och inspirerar till handling. För mig ger den också känslan av att vara på rätt plats i rätt tid, att inte vara åskådare utan med i ett historiskt skeende. Många har kanske haft möjlighet att besöka Silicon Valley i Kalifornien. För mig, och antagligen också för många andra, var det en känsla av "wow!" att kliva av på flygplatsen. En svårgreppbar känsla av att "nu är jag med i det", kanske skapad enbart av förväntningar, men ändå en engagerande och inspirerande känsla av upprymdhet.
Jag undrar, finns denna wow-känsla i Uppsala? Jag hittar den inte - än.
Det är här det fina med traditionen kommer in. Tradition ger bara vissa självförtroendet att pröva på nytt och en unik möjlighet att kombinera tradition, inspiration, och framåtrörelse. Jag tänker lite grand på italienarna, som på ett beundransvärt sätt lever mitt i sin tusenåriga historia, men samtidigt har modet att blanda det historiska med avant garde-design och -arkitektur. Traditionen ger där inga begränsningar, bara möjligheter att med självförtroende engagera sig i det nya.
Uppsala är i samma position, mängder av tradition att luta sig mot, men har inte utnyttjat det som skulle kunna bli en fantastisk tillgång - att använda traditionen i esprins tjänst.
Jag vet att jag kanske inte är rätt person att uttala mig vare sig om Uppsalas tradition eller espri, och det är mycket möjligt att jag har missat viktiga delar av stadens själ. Det händer också mycket på olika fronter, både inom kulturen och det jag ser mycket av i mitt arbete, organisationer som på olika sätt har som mål att skapa och stödja innovation.
Min bild och känsla av Uppsala är dock fortfarande en stad med massor av tradition men avsaknaden av espri, den där sista byggstenen som lyfter staden till en annan dimension.
Det är espri mer än tradition som får människor att leva upp och utveckla sin potential. Det är också espri som drar dynamiska människor till sig, särskilt om man tänker i ett internationellt perspektiv. Mycket av attraktionen finns redan på plats, men Uppsalas espri - finns den? Och om den saknas, vilken ska den vara, och hur kan vi skapa den?
Den här typen av frågor missar man när man bara talar system och strukturer, alternativt de praktiska förutsättningarna för offentlig verksamhet och företagande. Dags att starta den diskussionen nu, tycker jag. Vem tar det första steget?
Ivo Zander
Anders Wall-professor i entreprenörskap
Uppsala universitet
UNT 11/8 2009
Anders Wall-professor i entreprenörskap
Uppsala universitet
UNT 11/8 2009