För närmare 50 år sedan påbörjade KDS, nuvarande KD (kristdemokraterna) sin politiska vandring.
Lewi Pethrus hade kraftfullt deklarerat att en förutsättning för att ”ett kristet parti” skulle bildas var att Birger Ekstedt, präst i Lövstabruk och tidigare lärare på Gimo, ställde upp som partiordförande. De två kände varandra från KSA (Kristet Samhällsansvar). Entusiasmen var stor bland många, när KDS presenterades. Valresultatet 1964 var mindre upphetsande.
Ledarartiklar, referat och insändarspalter i rikets tidningar var inte nådiga. Vårt land var allt annat än vant vid att nya partier dök upp på den politiska arenan.
KDS led förstås av många barnsjukdomar, och det var inte särskilt svårt att hitta angreppspunkter. Möjligtvis kunde man ha förväntat att ärrade politiker något hade uppskattat idealiteten som fanns hos de många nyvordna “KDS:arna”. Men i vilken bransch är konkurrens mer motarbetad än inom politikens sfär?
Det gjordes på åtskilliga håll gällande att partiet bildades som en opposition mot filmen 491. Det är inte korrekt. Säkert förfärades många, både i och utanför partiet, över filmen, vare sig man sett den eller inte, men den var ingalunda upphovet till ett nytt politiskt parti. Vad var det som fick pionjärerna att satsa tid och pengar i hätsk motvind - för det var det – och driva fram ett nytt politiskt parti?
Det var 60-talets värdenihilism, värdeförnekande. När ord som “etik” användes i den politiska debatten, blommade hånfullheten ut. Skolan skulle - det var 60-talets skolpolitik - vara värdeneutral. Det talades om ”den objektiva skolan”. Därmed var det också sagt att kristendomsämnet skulle bort och ersättas med religionskunskap.
Få hade något emot att elever fick religionskunskap. Det var ju en nödvändighet för att förstå omvärlden. Och litteratur- och all kulturhistoria fordrade, för vårt svenska vidkommande, att ett mått av kunskap från bibelberättelser och testamentliga ordvändningar fick existera.
Att ta bort de normativa värden, den etik och människosyn som av hävd kristendomen bestått oss med, var vad ”KDS:arna” var helt emot.
60-talet var ideologiernas kamp, en värdenas och värderingarnas kamp. Den fördes inte alltid hedervärt. Vi tror dock att svensk skola, än i dag, lider av sviterna från vanföreställningen att skolan skulle kunna vara och borde vara etiskt neutral.
Det var inte så att socialdemokratin stod för det starkaste motståndet mot Kristdemokraternas idéer och åsikter. Det gjorde Folkpartiet. Minns halmhattarna.
I dag böljar en ny ideologiernas eller värdenas kamp över vårt Europa. Under gångna 50 år har europeiseringen och globaliseringen rivit en hel del konstlade eller konstruerade murar. Men frågorna är faktiskt desamma. Finns det värden som är förutsättningen för demokrati?
Respekterar vi det universella människovärdet, som vi alla ordar om? Partier växer upp – nästan som svampar i land efter land – partier som på ett mer eller mindre raffinerat sätt diskriminerar grupper, stänger ute flyktingar och främlingar, sveper den nationalistiska manteln allt tätare runt sig.
Valet till Europaparlamentet i maj ser ut att öppna för åtskilliga extremister, åtskilliga som tror sig ha rätt att vara sina egna värdeformulerare, skapa sina egna etiska gränser för vad människovärdet ska stå för.
Det kan verka övermaga eller olämpligt att jämföra svensk 60-talsdebatt med de strömningar som i dag både smyger och stormar fram i vårt Europa. Men det är ytterst värderingar det, då som nu, handlar om.
Det är respekten för värden som ett solidariskt samhälle måste bygga på. Demokrati är något vida mer än att ett antal partier går till val. Det var faktiskt den insikten som drev i gång ledarna för KDS för snart 50 år sedan. Och vi vill påstå att en debatt, om vilka värden morgondagens Europa/EU, självklart också Sverige, ska bygga ska bygga på, är mer angelägen nu än någonsin. För oss är de kristna värderingarna bidraget i den debatten.
Mikael Oscarsson
riksdagsledamot (KD)
Alf Svensson
Europaparlamentariker (KD)
UNT 23/11 2013