För intentionen att genomföra etniskt riktad sterilisering fanns. 1923 års fattigvårdsutredning diskuterade steriliseringar som en väg att stoppa spridning av ”zigenska rasinslag” i ”den svenska folkstammen”.
Arkitekten bakom steriliseringsprogrammet Nils von Hofsten förordade riktad sterilisering av ”tattare”. I riksdagsdebatten 1941 framhölls ”tattare” som en av de grupper som borde steriliseras.
I sak har Carlsson dessutom fel, eftersom steriliseringsutredningen konstaterade tvångssteriliseringar av människor, vilka etiketterats som ”tattare”. Flertalet av dessa tillhörde gruppen resande, som enligt svensk minoritetspolitik inräknas i kategorin romer. I min bok Svensk antiziganism redovisar jag dessutom ett dokument som visar hur en så kallad zigenare upprepade gånger värjde sig mot hotet av tvångssterilisering på 1950-talet. Jag betvivlar att det var ett enstaka fall, men vidare forskning får utvisa.
Till yttermera visso har debattören fel i sitt påstående om att det rådde partipolitisk enighet om steriliseringslagarna 1934 och 1941. I min bok har jag redovisat liberalen Gustav Mosessons och kommunisten Seth Perssons invändningar mot den inhumana människosyn som gjort sig bred i riksdagen.
Slutligen bortser Carlsson ifrån att hotet om tvångssterilisering ständigt användes för att disciplinera romer. Detta är en mörk del särskilt i svenska resandes kollektiva minne, vilken bland annat omvittnats i skrifter av Forum för Levande historia, Bo Hazell och Gunborg Lindholm.
Att förneka övergrepp och bortse från psykiskt lidande är i sig en kränkning av offren.
Jan Selling
historiker vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
författare till boken ”Svensk antiziganism. Fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar” (Sekel bokförlag 2013)
UNT 5/11 2013