”Internationella kvinnodagen – behövs den verkligen fortfarande?” I likhet med andra dagar och organisationer med motsvarande bakgrund och motiv riskerar den i dag att drabbas av klåfingrigt ifrågasättande. Jag kommer att argumentera starkt för dess nödvändighet.
I Norge har man som bekant varit tidigt ute med att bearbeta könsrelaterat våld, forska om det och problematisera det. En av föregångsgestalterna har varit psykologen Halldis Karen Leira som fått uppdrag på både nationell och internationell nivå. Det har gällt sexualiserat våld, barn och unga som vittnen till våld och våldets kulturella sammanhang. Hon bygger i en artikel (Råkil 2002) på Sigmund Freuds resonemang om samhällets behov av tabu.
Om nu mäns våld mot kvinnor är så omfattande och allmänt accepterat, varför behöver samhället samtidigt förnekandet, tabut, förintigandet?
Chefpsykologen vid Alternativ til Vold Marius Råkil, redaktör för nämnda bok (Menns vold mot kvinner – Behandlingserfaringer og kunnskapsstatus. Universitetsforlaget 2002), har fort-satt att använda begreppet som ett mantra: ”Det allestädes närvarande förnekandet av mäns våld mot kvinnor”.
Mot bakgrund av 15 års fokuserat yrkesarbete med könsrelaterat våld vill jag på Internationella kvinnodagen se vad förnekandet innebär. Enligt min erfarenhet försiggår det i form av:
- ren okunskap, att inte ha studerat, inte läst på, inte tagit in
- avståndstagandet, genom att aktivt ha hållit sig utanför kunskap och engagemang
- förnekandet av omfattningen och vidden, att det pågått så mycket, så ofta, så länge
- externaliseringen, att det inte pågår här, inte i vårt land och inte på min arbetsplats
- bagatelliseringen, att det inte betraktats så farligt
- nivelleringen beträffande kön, att det till exempel skulle vara lika vanligt bland kvinnor
- nivelleringen beträffande ålder, etnicitet, att så gör väl alla pojkar eller alla kulturer
- demoniseringen, att det är särskilda personer som står för våldet
- ansvarsbefrielsen, att det här inte är mitt bord, det här är ett ansvar för andra
- sektoriseringen, att det har ansetts viktigt att hålla isär de parter man jobbar för
- fördöljandet, att såväl i enskilda fall som generellt inte screena för våld
- blundandet, att man visserligen ser men vägrar inse, därför att det är så osannolikt
- den strukturella förblindelsen, att man inte ser det som är det vanliga, att könsojämlikheter är så internaliserade att man blivit van vid dem
- förskönandet, eufemismer, omskrivningar, att våldet ges positivt laddade ord
- förringandet av våldets inverkan på barn och ungdom
- förskjutningen av problemet, att våld egentligen är uttryck för något annat
- defokuseringen, att våldet inte får stå i centrum för det som är problemet, nämligen våldet.
Illa medvetna om hur förledande lätt det är att förneka mäns våld mot kvinnor, generellt såväl som i det enskilda fallet, har vi skyldighet att just i dag uppmärksamma våldet och med alla kända medel stoppa det.
Hans Åberg
leg psykolog, leg psykoterapeut
UNT 8/3 2013