Nu har griskrisen i Sverige blivit uppenbar även för allmänheten. Branschen som har dragits med problem en längre tid drabbades förra veckan av ytterligare ett tungt bakslag då Ryssland förbjöd import av griskött från EU. Detta som en åtgärd efter att afrikansk svinpest påvisats längs den vitryska gränsen hos två vildsvin i Litauen, och senare hos ett vildsvin i Polen. Detta trots att smittan med all sannolikhet kommer från Ryssland där afrikansk svinpest spritt sig okontrollerat sen 2007.
Resultatet av exportstoppet leder till en överproduktion inom EU vilket snabbt skapar oro, ger ekonomiska konsekvenser för marknaden och inte minst djurskyddsproblem.
Detta sammantaget med de problem som den svenska grisbranschen har, visar att introduktion av smittsamma sjukdomar kan bli droppen som får bägaren att rinna över för en hårt ansträngd bransch.
Problemen med dålig avsättning i svensk grisuppfödning uppstod dock inte då EU fick exportstopp till Ryssland. Redan strax efter jul uteblev hämtningar av grisar till slakterierna. Eftersom grisarna under slutet av uppfödningsperioden växer cirka ett kilo per dag är risken stor att det uppstår problem på grund av överbeläggning i stallarna, som är dimensionerade för att tömmas när djuren uppnår slaktvikt. För att förhindra djurskyddsproblem blev slakttransporter till Tyskland en (temporär?) lösning.
Men hur rimmar detta med djurvälfärd och Europas friskaste grisar?
Sverige var först i världen med att förbjuda antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. För att uppnå detta föds grisarna upp omgångsvis för att kunna kontrollera smittämnen och undvika antibiotikabehandlingar. Det vi uppnått är att problem med resistenta bakterier bland svenska grisar är mycket ovanligt och att Sverige ofta framställs som ett föredöme i internationella sammanställningar.
Likaså är Sverige, tillsammans med Finland, de enda EU-länder som inte klipper av svansar på grisarna trots att detta endast får göras undantagsvis enligt lagstiftningen inom EU. Enligt samma lagstiftning är det även förbjudet att hysa fixerade eller bundna suggor, men detta är långt ifrån en verklighet för alla suggor inom unionen.
Med tanke på den goda grisuppfödning Sverige har i jämförelse med många andra länder kan det därför synas förvånande att Sverige importerar griskött från länder med både djurskydds- och antibiotikaresistensproblem. Inom EU är svaret att det är en gemensam marknad och fri handel.
Våra svenska grisar är bland de friskaste i världen, mycket tack vare ett ansvarsfullt smittskyddsarbete där bransch och myndigheter samarbetat på ett konstruktivt sätt. Risken att som konsument insjukna i salmonella från svenskt griskött är i dag i det närmaste försumbar. Tillsammans har vi lyckats hålla allvarliga infektionsämnen utanför landet, eller med gemensamma ansträngningar lyckats utrota de sjukdomar som kommit in i landet. Genom att sjukdomar försämrar prestationsförmågan har vårt goda hälsoläge medfört att svenska grisar har en hög tillväxt, vilket borde leda till en lönsam produktion. Det är därför ett gemensamt intresse för stat och näring att hålla smittsamma sjukdomar utanför landets gränser vilket också är till gagn för djurvälfärd – ett honnörsord i svensk produktion och ett konsumentintresse.
Trots att det i tider av ekonomisk oro kan tyckas att kostnader för smittskydd är för höga, så är det i realiteten så att det kostar ännu mer om uteblivet smittskydd leder till sjukdomsutbrott.
Här saknas mekanismer i samhället för att en sund och uthållig produktion också ska vara lönsam kortsiktigt – med rättvisa villkor.
År 2007 drabbades Sverige av den smittsamma grissjukdomen PRRS. Lyckligtvis upptäcktes sjukdomen på ett tidigt stadium i vår sjukdomsövervakning. Under en intensiv period om två veckor identifierades sju smittade grisbesättningar som samtliga slogs ut genom normalslakt eftersom sjukdomen inte är farlig för människor. Sverige blev internationellt uppmärksammat, då vi var det första land någonsin som lyckats utrota PRRS. Slutnotan hamnade på 50 miljoner för att bekämpa sjukdomen men trots detta har det lönat sig. Utan insats hade smittan inom tio till femton år orsakat Sveriges grisproducenter förluster på 50–300 miljoner kronor per år och inte minst ett försämrat hälsoläge.
Hälsa är således lönsamt, men har man en gång försämrat hälsoläget kan det vara svårt att vrida klockan tillbaka.
Därför är det viktigt att inte bara se på kostnader för smittskydd utan att även räkna på vad det kostar att inte ha ett gott hälsoläge.
Som framgår av exemplet med PRRS ovan, kan kostnaderna för en allvarig sjukdom bli väldigt höga.
Varför har då vår svenska grisnäring problem? Grisarna är ju friska och växer bra. Vårt bidrag från myndighetssidan är att skydda svensk animalieproduktion från allvarliga hälsoproblem på grund av introduktion av smittsamma sjukdomar. Vårt smittskydd, liksom EU:s, är en aldrig vikande uppgift och devisen − friska djur behöver inte antibiotika − borgar även för att framtida problem med antibiotikaresistens förhoppningsvis inte uppstår. Att pruta på djurvälfärd och smittskydd kan aldrig vara en hållbar lösning på grisnäringens akuta problem. Tvärtom måste det löna sig att göra rätt även för en grisbonde.
Jens Mattsson, generaldirektör
Marianne Elvander, professor och statsepizootolog
Per Wallgren, professor och statsveterinär
Statens veterinärmedicinska anstalt