Varför inte våga släppa taget?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hederspersonen Bo Nylund gör i UNT 18/9, som alltid när han skriver, ett lysande försök att försvara denna ordning som den bästa ur demokratisk
synpunkt.
Den är unik och den som försöker förklara den i kyrkliga sammanhang på andra håll i världen får det mycket besvärligt med logiken. Frågan blir hur de många andra kyrkogemenskaperna världen över fungerar demokratiskt och folkligt öppet utan denna svenska ordning. Och hur fungerar andra folkliga intressegemenskaper i vårt eget land, Hembygdsföreningen, Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty för att nämna några? Eller de politiska partierna själva för den delen? Med dyra val på riksnivå och partipolitiskt uppbackade listor för fyra instanser till något som uppenbarligen kan göras så mycket enklare och billigare? Eller är de inte demokratiska? Hotas de av knepiga särmeningar som Bo Nylund antyder?
Det hela faller väl egentligen redan på det orimliga att de två största partierna i kyrkomötet, stiftsfullmäktige, samfälligheter och församlingar leds av personer som inte är medlemmar i Svenska kyrkan. Det kan väl inte vara svårt att se det bisarra i den ordningen?
Nå, närmare betänkt ger Bo Nylund faktiskt slaget förlorat i sin artikel, när han ger sina sympatier till Fisk, Folkpartister i Svenska kyrkan, alltså en åtskillnad mellan partipolitiken och kyrkan.
Biörn Fjärstedt
biskop emeritus
UNT 19/9 200