När TV4-programmet Kalla fakta år 2004 avslöjade hur det gick till när Ahmed Agiza och Mohammed al-Zery i december 2001 utvisades från Sverige, hävdade dåvarande statsministern Göran Persson (S) att han blivit informerad om denna utvisning först två månader efteråt. Han lade i stället, föga ridderligt, hela skulden på utrikesminister Anna Lindh. Lika ovetande sade sig dåvarande justitieministern Thomas Bodström ha varit, när han i maj 2005 intervjuades av Dagens Nyheter. Han förnekade då bestämt att han och hans departement fått någon som helst information i ärendet och yttrade ordagrant: ”Men om jag eller någon annan skulle ha fått information före avvisningen så skulle det inte gjort någon skillnad, vi skulle inte ha stoppat någonting.”
Själv minns jag hur jag studsade till när jag läste detta uttalande som ju var högst anmärkningsvärt och graverande, både för Bodström själv och hela den dåvarande svenska regeringen. Ändå passerade det obemärkt, utan vidare uppföljning eller utredning. Och detta trots att FN:s kommitté mot tortyr samma år skarpt kritiserat det svenska agerandet.
I Eva Franchells bok om Anna Lindh (Väninnan. Rapport från Rosenbad, utgiven 2009) framgick det att avvisningen av de två egyptierna skedde efter amerikanska påtryckningar. Franchell hävdade också att beslutet var uppe på ett regeringssammanträde och att både statsministern och justitieministern således inte bara visste om saken utan också var med och godkände beslutet. Så här skrev hon i sin bok:
”Anna har haft ett långt samtal med Göran och han vill att egyptierna utvisas snabbt, han befinner sig i en ren utpressningssituation där amerikanarna hotar med att inleda en handelsblockad mot EU om inte Sverige lämnar ut dem.”
Vissa sanningar tar dock lång tid på sig att komma i dagen. I samband med tioårsminnet av Anna Lindhs död säger nu Mona Sahlin (S), intervjuad i DN 8/9, att det är fel att låta Anna Lindh, som inte kan försvara sig, ensam bära skulden. Det var ju hela den svenska regeringen som stod bakom beslutet, och själv säger Sahlin sig i dag skämmas över det.
Göran Persson erkänner nu också, i TV4:s nya dokumentär om Anna Lindh, att avvisningen 2001 var ett kollektivt beslut av den svenska regeringen. Och Thomas Bodström, som tidigare förnekat all kännedom om saken och dessutom sagt att han inte skulle ha försökt stoppa avvisningen ifall han hade vetat något, han säger nu att det ”självklart var fel att verkställa en avvisning till Egypten”, att han själv deltog i detta regeringssammanträde men att han inte minns om han då förstod att det var tortyr som väntade Agiza och al-Zery i Egypten (DN 11/9).
Varför ljög då Persson och Bodström när de tidigare tillfrågades om sitt ansvar? Och varför har denna remarkabla avvisning inte fått något som helst rättsligt efterspel? Varför tar vi i vårt land, kort sagt, inte allvarligare på frågor som rör tortyr, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter?
Margareta Zetterström
UNT 18/9 2013