I Gottsunda brinner bilarna, utan känd aktuell orsak. Det stod att läsa i UNT 2/11.
Hilde Klasson, kommunens samordnare, har rätt i att man bör titta på den grundläggande problematiken, nämligen arbetslöshet, högre sjuktal och utanförskap.
Menar man allvar med att man vill ta itu med huvudfrågorna, behövs en långsiktig satsning som omfattar arbetslöshets- och social problematik, såväl som entreprenörskap och medborgarengagemang. Detta innebär att alla samhällets sektorer måste engageras i stadsdelsutvecklingen.
Det har inte saknats satsningar som riktats mot Gottsunda genom åren, tvärtom. Däremot har de oftast blivit just tillfälliga insatser som saknat hållbara samarbetsformer mellan aktörer.
Men, man var på god väg med att skapa förutsättningarna för ett långsiktigt arbetssätt för att bryta utanförskap, få människor i arbete, stimulera entreprenörskap och engagemang.
Dessvärre har detta helhetsperspektiv återigen hamnat i skuggan för symtombehandling och brandkårsutryckningar.
Därför är det på sin plats att åter lyfta fram den banbrytande verksamhet som bedrevs 2007-2010, inom ramen för Gottsunda Factory, ett ESF-projekt där Företagarna Uppsala var projektägare, i samarbete med Arbetsförmedlingen, Uppsala kommun, Försäkringskassan och Föreningsrådet.
Gottsunda Factory lyckades över alla förväntningar. Målen överträffades och omräknat i ”måluppfyllelsegrad” blev denna 112 procent. Av projektets ca 300 deltagare kom 257 i arbete, startade eget eller gick vidare till utbildning. Bland annat startades 53 nya företag jämfört med de förväntade 15.
Att det går att vända på utvecklingen i Gottsunda och i andra så kallade utsatta stadsdelar, visar Gottsunda Factory och givetvis även andra satsningar. Det är inte brist på vare sig resurser eller idéer som förhindrar en långsiktigt positiv utveckling, utan snarare är det samhällets dysfunktionella ”stuprör”, brist på ledarskap för att ta itu med utanförskapet, avsaknad av långsiktighet , kraftfulla visioner och inte minst sätt att öka invånarnas delaktighet.
Förväntningar som inte infrias leder som bekant även till besvikelser och missmod hos de lokala eldsjälar och medborgare som engagerar sig.
Gottsunda Factory, som under ett antal år fick stöd, hade visionen att ”Gottsunda är Uppsalas mest spännande stadsdel för oväntade möten; en experimentverkstad med internationell lyskraft, samt ett ledande nav för hållbar lokal, regional och global tillväxt och utveckling”. Idéen var att Gottsunda skulle utvecklas från det problem som många såg stadsdelen som, till en mötesplats med internationell lyskraft.
Strategin för att förverkliga denna utmanande vision byggde på att sätta individen i centrum. Genom at integrera satsningar på det rika humankapital och mångfald som redan finns, med utbyggnaden och utvecklingen av Gottsunda samt övrig stadsdelutveckling, skapas innovativa kopplingar och möten mellan människor, grupper och sektorer som annars normalt hålls åtskilda. Välfärd och hållbar tillväxt hör intimt samman. Vackert så, men utan praktiskt och konkret arbete förblir goda tankar inget annat än just det.
En mycket viktig framgångsfaktor för Gottsunda Factory var att det samlokaliserade myndigheterna Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunens socialtjänst, föreningsliv (ideell sektor) samt företagsamheten genom Företagarna. Genom den nydanande organisationsprincipen IPOP (ideellt-privat-offentligt partnerskap) kunde man i praktisk och framgångsrik tillämpning stärka individens självförsörjninsgförmåga och empowerment.
En positiv konkret effekt av att man bryter ”stuprören” var att IPOP metoden kortade ledtiden till självförsörjning , det vill säga den tid som en person är bidragsberoende med ca 70 procent, jämfört med Arbetsförmedlingens och socialförvaltningens ordinarie arbetssätt.
Vid en bidragsutbetalning på 100 miljoner kr innebär 70 procent ledtidsförkortning en besparing på 70 miljoner kr; resurser som skulle kunna göra nytta på annat sätt till exempel som återinvestering i en social innovationsfond eller till mikrokrediter.
Men det var inte enbart samhällsekonomi och myndigheter som gynnandes av Gottsunda Factorys arbetssätt utan framförallt utvecklades en modell för att skapa medborgarengagemang.
För det första gjordes medborgarservicen tillgänglig lokalt genom att handläggare från Arbetsförmedlingen, socialtjänsten så väl som ideella krafter och entreprenörer fanns samlade under samma tak. Därmed slapp individen att ”bollas runt” utan kunde mötas med samma budskap och konkreta stöd från myndigheter, den privata och ideella sektorn.
Ett centralt inslag var idésmedjor som anordnades minst två gånger per vecka där deltagarna smidde idéer kring olika frågor. En smedja ägnades åt ett tema och den andra till besök från arbetsgivare från såväl privata som den offentliga sektorn. Idésmedjan inom Gottsunda Factory skapades en ”öppen arena” där deltagare fritt bidrog med sina idéer, tankar, drömmar och förslag kring såväl individens som samhällets och den lokala miljöns utveckling. Här ägde många livliga dialoger rum som gav kraft och hopp.
Ett samarbete och dialog påbörjades också med lokala föreningar och nya sociala innovationer föddes fram i samverkan.
Gottsunda Factorys lokaler blev även en informell mötesplats för närpolisen som kunde få hjälp att få ut unga i ”riskzonen” i praktik och till och med arbete.
Om Gottsunda Factory-modellen fått förutsättningar att slå rot och långsiktigt fullt ut genomföras kunde den ha stått som modell för resten av landet och EU. Här hade man en metod för att på allvar bekämpa utanförskapet genom att tackla dess huvudutmaningar: Jobb, ökat entreprenörskap och medborgarengagemang.
Fotnot: Se filmen om Gottsunda Factory på
http://youtu.be/FBT8Li_N1Og
Kajsa Lindner
ordförande Företagarna Uppsala
Aram Afsahi
f d projektledare Gottsunda Factory
UNT 12/12 2012