Skolans kvalitet blir ett hett debattämne varje gång en rapport som PISA offentliggörs. Tyvärr svalnar debatten efter en tid och intresset går över till andra frågor. Men frågor om skolutveckling borde ständigt vara aktuella. För Knivstas del är situationen inte alarmerande. Meritvärdet, elevernas genomsnittsresultat i årskurs 9, är för grundskoleelever 227, att jämföra med 202 för länet och 207 för riket. Men även Knivsta har för många elever som inte klarar målen. Det är alltså inte läge att förhäva sig utan att hitta bästa metoder att förbättra resultaten.
Ser man det i ett nationellt perspektiv är det oerhört viktigt att svenska skolor håller hög standard. I första hand är det frågan om att ge alla elever goda förutsättningar att utvecklas som invånare och ta ansvar för sig själv och sina anhöriga. Sveriges välståndsutveckling är beroende av att vi kan exportera varor till ett pris där våra arbetstimmar värderas mångdubbelt högre än de arbetstimmar som ingår i våra importvaror.
För att det ska vara möjligt måste vi förbättra konkurrenskraften. En grundförutsättning för det är en skola i världsklass.
Självklart är det frågan om att hitta de bästa metoderna för kvalitetsutveckling. Det är inget fel att ta till sig andras idéer som visat sig framgångsrika. Jag är övertygad om att en framgångsrik metod är att i större utsträckning tillämpa individuellt anpassade insatser. Det finns många olika bakomliggande orsaker till att elever inte klarar målen.
Därför måste stödåtgärderna till varje enskild elev anpassas efter den enskilde elevens behov.
Samordningsförbundet har tillämpat dessa idéer när det gäller att välja insats för att få långtidsarbetslösa till egen försörjning. Man har intervjuat personerna och med hjälp av svaren har man fått möjlighet att välja rätt insatser till varje enskild person.
Samma metod går självklart att använda för att hitta rätt insatser till grundskoleelever som inte klarar målen. Som alla vet finns massor av olika orsaker till att elever inte klarar målen. En del elever behöver mer tid för inlärning, andra saknar tillräcklig studiemotivation, andra har koncentrationsstörningar medan andra har sociala problem i familjen och så vidare.
Vi har nu en unik möjlighet att framgångsrikt anpassa insatserna till den enskilde elevens behov.
Just nu pågår en utveckling av samarbetet mellan landstinget och kommunerna, kallad Närvård. Här har kommunerna en möjlighet att i samverkan mellan olika specialister utreda de enskilda elevernas behov och dessutom genomföra stödinsatserna i samverkan mellan landstinget och kommunerna.
Det gäller exempelvis kommunernas lärarresurser, socialtjänst, kuratorer, elevhälsovård och så vidare. i samverkan med landstingets barnpsykiatri, ungdomsmottagningar och vårdcentraler.
Alla typer av stödinsatser är bra, förutsatt att de används till rätt elever. En elev som misslyckas på grund av våld i hemmet har inte samma behov som en elev som misslyckas på grund av dyslexi. På ett seminarium träffade jag företrädare från en kommun som efter intervjuer kommit fram till att man hade många elever med dålig studiemotivation.
Med hjälp av specialanpassade samtal nådde man enastående resultat. Man utgick från elevens intressen och diskuterade sig fram till utbildningsmål som överensstämde med elevens möjlighet att så småningom kunna få jobb inom sitt intresseområde.
Men att sätta individen i centrum måste också gälla lärarna. Jag hör ofta klagomål på kollektiva utbildningspaket där inte särskild hänsyn tas till den enskilde läraren och vad denne ser som behov av kompetensutveckling. Visst finns det behov av större gemensamma utbildningspaket – ofta som konsekvens av lagändringar och läroplansändringar – men dialogen mellan lärare, rektorer, förvaltningstjänstemän och oss politiker måste fördjupas. Och det vill jag medverka till då jag nu tillträder som utbildningsnämndens ordförande.
Göran Nilsson, ordförande (M) i utbildningsnämnden, Knivsta kommun