Antalet personer som fyllt 60 år har ökat dramatiskt de senaste 30 åren, från 378 miljoner 1980 till 759 miljoner 2010. Enligt FN kommer antalet äldre att öka ännu snabbare framöver, till 2 miljarder 2050. Redan nu, mellan 2010 och 2015, sker hela 80 procent av ökningen i utvecklingsländer. Det innebär också att andelen av världens äldre som lever i utvecklingsländer ökar kraftigt framöver, från två tredjedelar 2010 till omkring fyra av fem 2050.
Över hälften, eller 414 miljoner, av den äldre befolkningen lever i dag i Asien. I Kina ökar andelen över 60 år särskilt snabbt, från omkring 10 procent 2000 till 25 procent 2040. Sverige har bland de högsta andelarna äldre i Europa (och världen): 2050 kommer ungefär var tredje svensk att vara över 60 år gammal.
Världssamfundet har börjat uppmärksamma den här dramatiska utvecklingen. FN:s generalförsamling proklamerade 1990 den 1 oktober som den årligen återkommande "internationella dagen för äldre personer" och året därpå fastslog generalförsamlingen "FN:s principer för äldre personer". 2002 hölls i Madrid en särskild världsförsamling i FN:s regi om åldrande och en handlingsplan antogs, Madrid International Plan of Action on Ageing (MIPAA).
Sverige och de övriga medlemsländer som antagit FN-deklarationen och handlingsplanen har åtagit sig att avskaffa all slags diskriminering, inklusive åldersdiskriminering. Handlingsplanen kommer att följas upp under 2012, efter 10 år.
Det snabba åldrandet av världens befolkning innebär nya krav på arbetsmarknads- och socialpolitiken i alla länder. Den måste anpassas till de nya demografiska strukturerna.
Att livslängden ökar även i utvecklingsländer är naturligtvis positivt. Medellivslängden är en av de främsta indikatorerna på ekonomisk och social utveckling. Men för att möta de behov som dessa, oftast mycket fattiga äldre, har krävs ett radikalt omtänkande från ländernas regeringar och det internationella samfundet. Hittills har äldres behov knappast uppmärksammats i biståndet. Nu krävs planering, strategier och inte minst pengar för att möta även de äldres behov inom områden som boende, omsorg, sjukvård, transporter, tillgänglighet och pension.
Och det brådskar. Att de vuxna barnen följer gamla traditioner och tar hand om sina allt äldre föräldrar är inte alls självklart. För samtidigt som gamlingarna blir allt fler ökar migrationen, från landsbygden till större städer och rikare länder. Det är de unga som flyttar och de äldre blir kvar. Krig, konflikter och hiv/aids skördar också många offer bland de yngre. Det är inte ovanligt att mor- och farföräldrar i stället för att själva bli omhändertagna får ansvaret för barnbarnen efter att de egna barnen flyttat eller dött.
För de flesta äldre är försörjningen huvudproblemet. Endast 20 procent av världens befolkning över 60 år har någon form av pension, och få av dem finns i utvecklingsländer. Majoriteten äldre arbetar för att klara överlevnaden, oftast med lågbetalda jobb inom jordbruket eller den informella sektorn.
Värst är det för kvinnorna, som även i fattiga länder lever längre än männen. De har haft en underordnad ställning hela livet, och deras situation försämras med stigande ålder - i alla länder är äldre kvinnor den i särklass fattigaste gruppen. Det är heller inte ovanligt med övergrepp mot äldre kvinnor, till exempel att de som nyblivna änkor blir fråntagna sin mark av yngre släktingar och bortkörda från hembyn. Med fler äldre som konkurrerar med de yngre om mark, utrymme och resurser finns det risk att generationskonflikterna ökar.
Det finns alltså goda skäl att uppmärksamma äldreboomen. Sverige är ju ett land med stolta traditioner både när det gäller befolkningsstatistik och bistånd. Vad gör egentligen Sida, utrikesdepartementet och socialdepartementet åt denna fråga, som ju påverkar våra möjligheter att bekämpa fattigdomen och uppfylla millenniemålen?
Pensioner, även om beloppen är mycket små, har visat sig vara viktiga medel för att lyfta individer och hushåll ur fattigdom. Pensionerna och andra former för transfereringar bidrar till utveckling genom bygga under lokal efterfrågan. Många äldre använder pensionspengar för att stödja barnbarnens skolgång - en annan positiv effekt.
Flera utvecklingsländer har under senare år infört allmän folkpension, bland dem Sydafrika, Botswana, Mauritius, Namibia, Bolivia och Nepal. Men för flertalet av världens äldre är pension fortfarande en avlägsen dröm. Här finns möjlighet till nya lösningar inom biståndet för att minska fattigdomen.
Sverige hade en mycket aktiv och drivande roll i arbetet för FN:s barnkonvention och även i arbetet för rättigheter för funktionshindrade. Det borde vi även ha i det internationella arbetet för en FN-konvention om äldres rättigheter med samma status som barnkonventionen. Vi uppmanar biståndsminister Gunilla Carlsson att skyndsamt vidta åtgärder för att anpassa Sveriges politik för global utveckling till äldreboomen.
Inför den internationella dagen för äldre personer vill undertecknade verka för ett ökat engagemang för att äldrefrågor uppmärksammas inom den svenska debatten och i svensk utrikes- och biståndspolitik.
Agneta Carleson
Global Reporting, Tidningen Omvärlden
Bodil Ceballos
riksdagsledamot (MP), ordförande Forum Syd
Dag Ehrenpreis
Pensionärer utan gränser
Bo Malmberg
professor Stockholms universitet
Karl-Erik Olsson
ordförande Sveriges Pensionärsförbund SPF
Jens Orback
generalsekreterare Olof Palme International Centre
Joakim Palme
professor Uppsala universitet, vd Institutet för Framtidsstudier
Curt Persson
ordförande Pensionärernas Riksorganisation PRO
UNT 1/10 2011