Statliga svenska högskolor och universitet har i dag styrelser, där en majoritet av ledamöterna (de så kallade externa som inte arbetar inom universitetet) utses av regeringen efter förslag från lärosätet. Förslaget ska föregås av ett samråd, men formerna för detta är inte reglerade, och i praktiken blir det lärosätets rektor som avgör hur samrådet ska utformas.
I en promemoria från utbildningsdepartement (U2011/5414/UH) föreslogs nyligen att nomineringar i stället ska tas fram av en särskild nomineringsgrupp, antingen en nationell sådan för alla statliga högskolor eller en lokal grupp. En nationell grupp skulle utses av regeringen eller någon annan myndighet. I promemorian tycks man föredra den senare lösningen, alltså en lokal grupp, utsedd av Högskoleverket eller av landstinget eller landshövdingen i det län där lärosätet ”har sin huvudsakliga verksamhet”. En sådan grupp skulle arvoderas och få sammanträdeslokaler på högskolan men vara helt fristående och självständig i sitt beslutsfattande. Det blir ett slags statlig kommittéliknande myndighet med högskolan som värdmyndighet.
Den nuvarande ordningen sägs fungera bra, men det anges att ”Avsaknaden av tydlig reglering medför att det kan upplevas som oklart i vilken grad rektor har möjlighet att påverka vilka personer som ska sitta i styrelsen. Det finns en risk för att det kan uppfattas som att rektor ensam har att avgöra vilka som ska föreslås.”
Enligt promemorian är det inte heller aktuellt att de anställda och de studerande får avge förslag till externa styrelseledamöter. Det är ”naturligt” att gruppen i stället består av externa personer, eftersom de anställda och studenterna själva enligt högskoleförordningen utser sina representanter i styrelsen.
I våra grannländer finns uppenbarligen en litet annorlunda syn på vad som är naturligt, rimligt och principiellt hållbart. Oslo universitet har i dag en vald rektor som ordförande i styrelsen. Därutöver finns en representant för teknisk-administrativ personal, tre lärare och två studenter. De fyra externa ledamöterna utses av departementet efter att styrelsen lämnat ett förslag, som departementet i och för sig har all rätt att avvika ifrån.
Finland har ett universitetskollegium bestående av personal och studenter som väljer de externa ledamöterna. Dessa ska utgöra minst 40 procent av styrelsen. I Danmark väljer styrelsen själv de sex externa ledamöterna som utgör en majoritet.
De alternativa förslag som beskrivs passar inte ihop med de ambitioner om att skapa ökad frihet för universitet och högskolor som regeringen själv brukar betona. Universiteten arbetar i dag i än högre grad än förr i en internationell samverkan och konkurrens.
Det verkar långsökt att tro att en nationell grupp eller en grupp utsedd av landsting eller landshövdingar skulle bli speciellt skickad att förstå de enskilda lärosätenas behov. En nationell eller regional nomineringskommitté känns som en återgång till gamla tider. Är det inte något av 1970-tal över det hela?
Det som anförs mot dagens ordning är inte att den fungerat dåligt utan att det kan misstänkas att rektor påverkar förslagets innehåll. En lösning på detta kan vara att föreskriva om en akademisk församling med uppgift att lämna in förslag. Enligt min mening borde det ske efter ett samråd med rektor, som normalt har en god överblick över lärosätets behov och kontakter. Församlingen kunde också fungera som valförsamling och därutöver ha mer permanenta uppgifter, som ett stöd för det kollegiala samråd som är en del av en universitetslednings vardag.
Promemorians alternativa förslag bör avvisas. Universiteten bör ha kvar uppgiften att själva lämna förslag, kompletterad av en föreskrift om ett internt kollegialt förfarande. Om man nu inte vill gå ett steg längre och låta universiteten utse även de externa ledamöterna, vilket skulle stämma överens med ambitionerna att stärka självständigheten.
Men i promemorian gillar man inte regler, eftersom de inte anses kunna anpassas till de enskilda lärosätenas behov. Det är väldigt svårt att förstå att just Sverige inte skulle kunna skapa regler om ett universitetskollegium eller en akademisk församling. Om man anser att detta inte passar de lokala högskolorna skulle man kunna ha en särskild ordning för universiteten på denna punkt.
Det är också en olycklig utveckling att man är så rädd för föreskrifter att man inte i den nuvarande högskolelagen velat skriva in garantier för att det i ett universitet ska finns en god balans mellan ett starkt akademiskt ledarskap (alltså internt valda företrädare) och stor intern frihet för lärare, forskare och studenter att tillsammans värna om hög kvalitet i utbildning och forskning.
När Uppsala universitets organisation utreddes i våras, föreslog jag tillsammans med Torsten Svensson som ledamöter i utredningen att man skulle påbörja ett arbete med att formulera en konstitution, där de grundläggande principerna för universitetets verksamhet skulle fastställas. Det är min förhoppning att konsistoriet i samband med beslut om ny arbetsordning även tar initiativ till en sådan konstitution för Uppsala universitet.
Lena Marcusson
professor i förvaltningsrätt
Uppsala universitets prorektor 1997-2006
UNT 30/10 2011