Uppsala universitet ska i dagarna välja ny rektor. Vem det blir är viktigt med tanke på lärosätets framtida identitet och organisation. Den frågan har nämligen kommit i ett nytt läge sedan universitetets styrelse fått makt att själv bestämma vad som ska gälla.
Tidigare var sättet att fatta beslut om fakulteter, institutioner, examina, tjänster och resurser detaljerat angivet i lagar och förordningar. Nu är det inte längre på det sättet.
Från 2011 är varje lokal universitetsstyrelse fri att göra som den vill. Under dessa avreglerade betingelser får det stor betydelse vem som är rektor och hur han eller hon menar, att det större utrymmet för lokala variationer ska utnyttjas.
Önskar en ny rektor verka för en konsekvent genomförd linjeorganisation med chefer som bestämmer och pekar med hela handen?
Eller bör friheten för universitetet användas för att låta beslut om verksamheten fattas på eget ansvar av de yrkesverksamma? Bör de som arbetar på det akademiska verkstadsgolvet kunna bedriva sin forskning och undervisning utan att styras av vad rektorer, dekaner och prefekter anser vara strategiskt lämpligt och ekonomiskt fördelaktigt?
Syftet enligt den senare linjen är att trygga en vetenskapligt specialiserad grundval för verksamheten ? utan sneglande på vare sig myndigheter, näringsliv, massmedier eller chefer inom det egna universitetet.
En rimlig gissning är att de olika rektorskandidaterna kommer att vilja uttala sig svävande om förhållandet mellan styrning och självständighet. För dem ligger det nära till hands att inte vilja stöta sig med företrädarna för vare sig den ena eller andra uppfattningen.
Frågan behöver formuleras mer tillspetsat för att avtvinga kandidaterna tydligt besked. Detta sker mest effektivt, om frågeställaren skiljer mellan arbetsordning och konstitution. Vad i vårt nuvarande sätt att arbeta bör gå att ändra med enkel majoritet vid ett enda tillfälle? Vad bör kräva kvalificerad majoritet och tillstyrkan från kollegiet?
Särskilt tänkvärd i dagens läge är den grundläggande deklaration, som rektorerna för Europas alla universitet undertecknade, när universitetet i Bologna firade sitt 900-årsjubileum 1988. Den angav fyra grundläggande principer.
För det första gäller att ett europeiskt universitet ska vara en autonom institution, vars uppgift är att frambringa, undersöka, värdera och vidareföra kulturen i bred mening genom forskning och undervisning. För det andra fastslår deklarationen att undervisning och forskning är oskiljaktiga. För det tredje anger den att frihet i forskning och undervisning är universitetens grundläggande livsprincip. Slutligen och för det fjärde måste verksamheten bortse från geografiska och politiska gränser, så att skilda kulturer får lära känna och påverka varandra.
Som så mycket annat på den tiden var deklarationen skriven utifrån idén, att friheten mest hotas av det slags totalitära ideologier, som hade vuxit sig starka under mellankrigstiden. Dessa spelade en viktig roll för tänkandet och handlandet ända fram till det epokskifte, som Berlinmurens fall den 9 november 1989 kom att innebära.
Med dagens politiska verklighet för ögonen ter sig saken annorlunda. Under de förhållanden som nu råder har Bologna-deklarationen sin spets riktad mot det managementideal, som mer och mer sätter sin prägel på styrningen av offentlig verksamhet över hela världen.
Enligt denna nya lära bör även ett universitet präglas av linjeorganisation och lärarna vara anpassliga och lättstyrda. Det är i ljuset av denna av starka krafter önskade mentalitets- och strukturförändring, som deklarationens principer behöver preciseras. Medlet för detta är en konstitution, som kan stå emot tillfälliga modenycker och maktanspråk.
Det för framtiden viktigaste är tolkningen av den första principen. Den säger att universiteten bäst tjänar sina samhällen och den universella syftningen genom att vara självständiga.
Problemet är att det inte klart framgår vem det är som ska vara självständig gentemot vem. Är det universitetet gentemot staten och marknaden? Är det studenter och lärare gentemot universitetsledningen? Eller är det studenter och lärare som individer?
Bör studenter och lärare tillförsäkras ett minimum av rättssäkerhet, integritet och utrymme att själv kunna välja problemställningar och arbetssätt ? inte bara i polemik mot utomstående makthavare utan också gentemot rektorer, dekaner, prefekter och kolleger i närmiljön?
Vad som behöver framgå av en för universitetet svårföränderlig konstitution ? till skillnad från en lättföränderlig arbetsordning ? är de yttre betingelserna för integritet och civilkurage.
Som ett konstitutionellt minimum är det väsentligen tre principer, som enligt vår mening behöver läggas fast på ett sätt, som våra dagars managementbyråkrater starkt ogillar:
l Universitetets uppgift är att utveckla och förmedla ny kunskap samt att kritiskt värdera olika företeelser i samhälle och kultur utan hänsyn till särintressen
l Forskning och utbildning förutsätter varandra ömsesidigt och verksamheten ska organiseras enligt denna princip
l Beslut om forskning och utbildning ska fattas på vetenskaplig grund.
När Uppsala universitets dåvarande rektor Martin H:son Holmdahl 1988 undertecknade Bolognadeklarationen gav det uttryck för samma önskan att slå vakt om universitetets integritet, som med kraft hade hävdats av hans företrädare Torgny Segerstedt.
Det vore tragiskt om den frihet, som universitetet fått att på egen hand bestämma formerna för sin verksamhet, skulle leda till ökad centralstyrning och linjeorganisation och att autonomin för studenterna och lärarna därigenom skulle komma att minska i stället för att öka.
Sverker Gustavsson
professor, Uppsala universitet
Ylva Hasselberg
professor, Uppsala universitet
Carl Gustaf Spangenberg
universitetslektor, Uppsala universitet
UNT 25/9 2011