En modern säkerhetspolitik bygger på flera komponenter. För oss socialdemokrater är de fem viktigaste ett militärt alliansfritt Sverige, ökat samarbete i Norden, aktiv Östersjöpolitik, stärkt Europasamarbete samt ett starkare Förenta Nationerna. Militär alliansfrihet är inte samma sak som passivitet. Sverige ska ha en aktiv utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.
De främsta organisationerna där vi vill att Sverige ska verka politiskt är EU och FN. De har ett brett spektrum av verktyg för att möta dagens breda säkerhetshot.
Inom EU finns också solidaritetsklausulen vilken vi i Sverige ställt oss bakom. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett gemensamt EU-försvar. I stället vill vi se EU utveckla sin ”mjuka makt” med handel, diplomati och bistånd, vi vill att EU använder sin militära förmåga för att ställa upp i FN-operationer.
Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet.
Som militärt alliansfria länder är det av största vikt att Finland och Sverige samordnar sina strävanden. Detta ökar vår gemensamma styrka och är en bra plattform för samarbete med FN, EU och Nato inom partnerskap för fred.
De nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco.
Huvudstrategin bör nu vara att kraftigt utöka och fördjupa det nordiska samarbetet med såväl övning, utbildning, utveckling av materiel som kompetens att delta gemensamt i internationella operationer.
Allt sådant samarbete måste ske med en grundläggande respekt för att Norge, Danmark och Island är medlemmar i Nato och att Finland och Sverige är militärt alliansfria. I likhet med den finska säkerhetspolitiska rapporten som presenterades i slutet av 2012, bör även den svenska försvarsberedningen markera vikten av nordiskt samarbete.
Natoförespråkarna förbigår gärna med tystnad den starka folkliga opinion som säger nej till en sådan utveckling. I både Sverige och Finland saknas det nationell legitimitet för en ansökan. Mot bakgrund av att försvars- och säkerhetspolitiken måste ha en legitimitet hos det egna folket, är det inte acceptabelt att med självklarhetens enkelhet föreslå anslutning till Nato.
Dessutom finns kärnvapen fortfarande som en del av vissa Nato-länders egna försvarsdoktriner. Ett militärt alliansfritt Sverige kan agera mycket friare i den internationella diplomatin och för nedrustning, framför allt när det gäller kärnvapen. Det är också viktigt att Sverige behåller sin handlingsfrihet och rätten att själva utforma storlek och inriktning på sitt försvar.
En av grundpelarna i den militära alliansfriheten är Sveriges möjlighet till bibehållen handlingsfrihet. Som medlem i Nato krymper utrymmet. Som medlemsland har vi att acceptera skarpa påtryckningar för deltagande i olika militära operationer och övningar. Även om Nato inte deltog som organisation i invasionen av Irak så utsattes Nato:s medlemsländer för mycket skarpa krav på deltagande.
Däremot bör Sverige fortsätta det nära samarbete med Nato som blivit möjligt sedan organisationen förändrats till att bli en viktig aktör för internationell krishantering. Vårt samarbete med Nato i FN-mandaterade insatser är viktigt, men Socialdemokraterna sätter en tydlig gräns för samarbetet. Sverige ska inte delta i operationer som enbart har sin grund i Natostadgans ömsesidiga försvarsgarantier den så kallade artikel fem.
Den svenska utmaningen är att bygga en försvarsförmåga med folklig förankring som trovärdigt förmår att enligt folkrätten värna den nationella suveräniteten. Men också vara en pådrivande kraft för det nordiska samarbetet. Då kan vi bidra till att på bästa sätt skapa stabilitet och långsiktig fred i vår del av Europa.
Urban Ahlin
vice ordförande (S) i utrikesutskottet
Peter Hultqvist
ordförande (S) i försvarsutskottet
UNT 4/2 2013