Biståndets omfattande finansiering av de stipendieprogram som inrättats efter regeringens införande av studieavgifter för icke-europeiska medborgare bottnar inte i en biståndspolitisk fokusering på Afrika.
Men rätt hanterat kan en samverkan mellan bistånd, högre utbildning och forskning leda till ömsesidig nytta, både för afrikanska länders utveckling och för internationaliseringen av svensk högre utbildning och forskning.
Hela fem svenska ministrar (Carl Bildt, Anders Borg, Gunilla Carlsson, Ewa Björling och Birgitta Ohlsson) fanns på plats när World Economic Forum on Africa hölls i Kapstaden, Sydafrika i maj. Uppslutningen var på många sätt unik och markerar ett ökat svenskt intresse för den positiva utvecklingen som nu sker i många afrikanska länder. Inför mötet betonade regeringen betydelsen av stärkta samarbeten med afrikanska länder grundat på en tanke om ömsesidig nytta och en ökad samverkan mellan bistånd och andra politikområden (DN 5/5).
Att Afrika hamnar på radarn för svenska intressen bortom och i samspel med biståndet är i grunden positivt, men rymmer också utmaningen att finna balans mellan premisserna för en svensk tillväxtorienterad strategisk positionering i Afrika och målen för det svenska biståndet. Om den ömsesidiga nyttan ska vara en utgångspunkt för samarbeten där biståndet engageras som finansiär är valet av områden för samarbete därför av särskild betydelse.
Ett potentiellt område som hamnat utanför regeringens nuvarande fokus på att engagera svenska företag som biståndsaktörer är högre utbildning och forskning. Samarbete inom dessa områden har goda förutsättningar att utvecklas i balans med villkoren för biståndet och ett nationellt intresse av ökad internationalisering i svensk högre utbildning och forskning. För att utveckla denna potential krävs dock en annan typ av samverkan mellan politikområdena bistånd, utbildning och forskning än den i nuläget.
Tanken att andra politikområden än biståndet ska engageras i kampen mot fattigdomen i världen formulerades redan för tio år sedan i Politiken för Global Utveckling (PGU). Inom det utbildningspolitiska området fanns vad som kan betecknas som ett skolexempel på dess tänkta tillämpning – möjligheten till avgiftsfri utbildning för utländska studenter.
För studenter från låginkomstländer innebar detta en attraktiv möjlighet till internationell utbildning. Detta till en kostnad som bars av ett annat politikområde än biståndet.
Sedan införandet av studieavgifter för icke europeiska studenter har relationen kommit att bli den diametralt motsatta. Biståndet står nu som huvudfinansiär av de stipendieprogram som inrättats för att motverka det dramatiska fall av utomeuropiska studenter som blivit konsekvensen av avgiftsinförandet.
Trots att regeringen signalerat ett tydligt biståndspolitiskt fokus på Afrika är merparten av dessa stipendieprogram öppna för sökande från länder som till exempel Kina, Indien och Pakistan. Biståndet har på detta sätt kommit att ta både ett grundlöst och icke-strategiskt ansvar för internationaliseringen av svensk högre utbildning.
- I stället för att dränera biståndet bör regeringen utforma en politik där bistånd samt utbildnings- och forskningspolitik gör gemensam sak för de utmaningar både svensk och afrikansk högre utbildning och forskning står inför. Vi vill här lyfta några viktiga skäl till varför ett sådant samarbete bör inledas:
- Afrikansk högre ut bildning är inne i en oerhört expansiv fas. Inom kort kommer en betydande andel av världens totala studentpopulation att finnas på den afrikanska kontinenten. Dessa studenter blir alltmer mobila i sökandet efter internationell utbildning.
- Mångfald och ömsesidighet är bra för kvaliteten och profileringen inom högre utbildning och forskning. En strategisk internationalisering kan inte enbart värdesätta samarbete med länder som just nu är mest ekonomiskt framträdande utan behöver också bygga på kunskaper och erfarenheter från andra delar världen.
Afrika står inför en dynamisk ekonomisk, politisk och social utveckling som kan bli ett viktigt tillskott.
- Ett aktivt deltagande och positionering i det internationella samarbetet kräver tillgång på människor med kvalificerade kunskaper. Det gäller för Sverige i lika hög grad som för afrikanska länder. Ser regeringen ett ökat ekonomiskt utbyte byggt på tanken om ömsesidighet kan man inte bortse från betydelsen av tillgången på kvalificerad kunskap i afrikanska länder. Samarbete inom högre utbildning och forskning kan bidra till utvecklandet av fler utbytesrelationer samtidigt som det motverkar en över- och underordning i dessa.
- Sökandet efter lösningar på ett flertal globala utmaningar, som rör hela världen men på sikt kan komma att bli särskilt ödesdigra för länderna på den afrikanska kontinenten, skulle främjas av ett ökat forskningssamarbete med afrikanska länder.
Inom områden som klimat, miljö, smittsamma sjukdomar, konflikt och säkerhet finns framgångsrik svensk forskning som genom ökat samarbete med afrikanska forskare och universitet kan utvecklas ytterligare.
- Sverige har genom ett långsiktigt och mångårigt bistånd till kapacitetsuppbyggnad för forskning i ett antal samarbetsländer banat väg för möjligheten till bredare strategiska samarbeten mellan svenska och afrikanska universitet. Detta är en klar komparativ fördel som man kan bygga vidare på i ett sampel mellan politikområdena.
Om det, som man påstår, ligger i Sveriges intresse att vara en god samarbetspartner och medspelare för afrikanska länderna rymmer högre utbildning och forskning en potential som få andra politikområden matchar. Sverige har goda förutsättningar att bygga vidare på redan existerande och väl fungerade program och samarbeten vid universitet och forskningsinstitut. Därför borde utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund ha varit med på mötet i Kapstaden.
Måns Fellesson
forskare vid Nordiska Afrikainstitutet
Paula Mählck
forskare vid Pedagogiska Institutionen
Stockholms universitet
Carin Norberg
fd direktör för Nordiska Afrikainstitutet
UNT 9/9 2013