Uppsala är en av de snabbast växande städerna i Sverige vilket inte är konstigt med tanke på att staden har ett gott anseende som en solid kunskapsstad väl lämpad för högteknologiskt företagande. Det strategiska läget med Stockholm och Arlanda i närheten gör inte saken sämre. Arbetslösheten i Uppsala är bland de lägsta i landet och det faktum att Uppsala växer och sprudlar bör vara en riksangelägenhet. Vi behöver således bygga. Vi behöver dock bygga en attraktiv stad som gör att Uppsala står sig väl i den globala konkurrensen med andra kunskapsstäder.
Efter decennier då våra städer brett ut sig som stekta ägg i omlandet och vi skapat glesa perifera förorter är det dags att vi bygger riktig stad av det slag som byggdes åren 1850 till 1950. Vi bör bygga på outnyttjad mellanmark inne i våra städer, en process som kallas förtätning.
Men en stad som vill hävda sig på den internationella arenan på det sätt Uppsala vill måste erbjuda mycket mer än bara nya bostäder i centrala lägen. Det måste bland annat infogas nya lummiga och lockande parker väl synliga i stadsrummet. Parker som fungerar som mötesplatser för en mängd olika människor, inte bara för dem som bor i parkens absoluta närhet.
Den lilla park som NCC planerar på Seminarietomten kommer aldrig bli en sådan lockande park för alla, hur mycket man än önskar. NCC:s park blir 1,5 hektar, en yta som motsvarar 15-20 villatomter. I NCC:s tilltänka hus kommer det att flytta in cirka 500 personer, och det är inte svårt att förstå vilka som kommer ta den lilla parken i besittning en varm sensommarkväll.
Att påstå att parken blir en stadsdelspark för bortre Luthagen och Librobäck är att föra fram falsk propaganda. Det är inte osannolikt att det hittar in ett fåtal boende från grannkvarteren, men boende i Librobäck får inte plats. Parken kommer att uppfattas som en innergård trots att man infogat två tio meter breda ingångar och ett litet torg mot Fyrishovs parkering för att synliggöra grönområdet bakom den 400 meter långa bågen av hus. Att många skrivit upp sig på intresselistan för en bostad i kvarteret Seminariet är inte konstigt – vem vill inte bo i ett kvarter med en vacker innergård?
Ett faktum som kommer att ge området förortskaraktär är arkitekturens likformighet. NCC:s nybygge i Seminariet blir en båge av hus stöpta i samma form och där de enda variationerna är fasadfärg, hushöjd och balkongplacering. Det blir en dussinarkitektur av det slag vi ser vid nästan varje nybygge landet runt. Uppsala som en av Sveriges mest historiska städer borde väl ändå vara värd ofantligt mycket mer?
Det är samma industriella byggande av bostadsområden och inte av bostadshus som vi sett i decennier och som fick amerikanskan Jane Jacobs att skriva boken ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. En bok som kom ut för exakt 50 år sedan och i vilken hon kritiserade det storskaliga byggandet som lett till oattraktiva problemstadsdelar.
En bok av samma karaktär som Jane Jacobs, fast som fått betydligt mer genomslag och i ett helt annat fält, är Rachel Carsons ”Tyst vår”. En bok som firar 50-årsjubileum nästa år och i vilken 50-talets ohämmade kemikalieanvändning kritiseras; en bok som blev en tändande gnista för miljörörelsen. Även om det gick trögt i början på grund av hårt motstånd från kemiindustrin har våra politiker sedan dess infört strikta regler för hur miljö- och hälsofarliga kemiska föreningar får användas.
Så vad har Jacobs och Carsons böcker gemensamt? Mer specifikt, vad har ohämmat byggande i miljonprogramsanda gemensamt med ohämmad kemikalieanvändning? Tja, både kemi (molekylär design) och arkitektur och stadsplanering är till del designvetenskaper med vilka vi kan skapa nytt som formar och påverkar vår omvärld. Under 1900-talets större del har båda fälten också präglats av en brutal och ohämmad tekniknaivism. Men där kemiindustrins framfart begränsats av förutseende politiker har byggindustrin i dag betydligt färre direktiv och restriktioner att förhålla sig till. Ett byggbolag som köpt en centralt belägen tomt som de facto är ett uppväxt parkområde, och med en enorm utvecklingspotential som just sådant, får omvandla området nästan hur de vill.
De som anser att Seminarietomten bör bebyggas för ofta fram att området inte används. Denna korrekta observation gäller just i dag och inte en framtida park som rustats upp och där nya verksamheter tillförts.
Tågordningen för stadsdelens övergripande omvandling är således helt bakvänd. Det finns en stor risk att den blir en tät men enformig förortsmiljö och inte en varierad stadsmiljö. Kommunen borde därför byta mark med NCC, öppna parken genom att ta bort stängslet och låta NCC primärt bebygga det som i dag är Fyrishovs parkering med en så kallad 3D-fastighet innehållande bostäder och parkeringshus.
För att öka parkens attraktionskraft kan man förslagsvis inhysa en kulturens Tom Tits experimentverkstad i de delar av Seminariet som inte används av Uppsalas musikklasser, och man kan låta Rektorsvillan inrymma en restaurang med en stor uteservering.
I undersökningen Vision Uppsala 2030 genomförd våren 2009 framkom att Uppsalaborna vill att ”identitetsskapande kultur- och naturvärden värnas”. Kvarteret Seminariet har en enorm utvecklingspotential (om det värnas), och kan med enkla medel bli en ny Stadsträdgård och Vasapark – en lummig, attraktiv och tillgänglig stadsdelspark som ett framtida förtätat Uppsala, en av landets främsta tillväxtmotorer verkligen behöver. Denna möjlighet går för alltid förlorad genom NCC:s föreslagna bygge!
Henrik Ottosson
arkitektur- och stadsplaneintresserad docent i kemi,
boende i södra Uppsala
UNT 17/11 2011