Det räckte inte med att måla upp ett veritabelt klimathelvete, utan man lyckades även sätta fart på både vulkaner och jordbävningar för att hålla kvar tittarna. Denna och många liknande skräckskildringar har jagat upp ängsliga och troskyldiga människor och gett upphov till allsköns meningslösa aktivistverksamheter. Den verkliga situationen är en annan än vad denna slags mediala underhållning skildrar.
1. Trots fortsatt ökning av koldioxiden och andra växthusgaser i atmosfären är deras inverkan på klimat och miljö fortfarande ringa jämfört med klimatets naturliga variation.
Det är inte heller mängden koldioxid i sig som är problemet utan dess inverkan på jordens strålningsbalans. Den är inte proportionell mot mängden koldioxid utan mot logaritmen av koncentrationen. Trots att den totala ökningen av växthusgaser hittills motsvarar mer än tvåtredjedelar av en koldioxidfördubbling har temperaturen endast ökat med 0,7 grader Celsius på 100 år. De senaste tio åren har temperaturen legat stilla.
Med motsvarande framtida klimateffekt skulle en fördubbling (motsvarande cirka 800 ppm = miljondelar) jämfört med nuläget innebära en ytterligare temperaturökning på cirka en grad. Givetvis kan inte detta tas som intäkt för att bagatellisera klimatproblemet, men bör ge lite perspektiv för den reflekterande läsaren.
2. Detta är betydligt lägre än IPCC-scenarierna och orsaken är inte känd. Den sannolika förklaringen är ökande antropogena aerosolutsläpp men kan också bero på systematiska fel hos klimatmodellerna.
Problemet är att klimatsimuleringar av medier och många lekmän betraktas som verklighet, vilket inte är fallet. De bör ses som ett slags sofistikerade dataspel.
3. Havsytan stigning uppgår till cirka 3 millimeter per år, och det mest sannolika är att denna ökningstakt kommer att fortsätta.
En viss avsmältning förväntas på södra Grönland men kompenseras av en ökad ackumulation på norra Grönland och Antarktis. Detta är en följd av ökade snöfall vid en högre temperatur.
Risken för en drastisk höjning av havsytan med mer än en meter under detta sekel förutsätter en omfattande dynamisk instabilitet hos inlandsisen. Detta är föga sannolikt. Vad som händer på en mycket längre tidsskala kan inte meningsfullt bedömas.
4. Fortsatt minskning av sommarisen i Arktis är trolig, även om en återhämtning inte heller kan uteslutas.
En sådan isminskning innebär inte bara problem utan rymmer även fördelar som utökat fiske och fartygstransporter mellan Europa och Asien.
5. Mer extrem väderlek har kraftigt överdrivits i massmedia. Detta är ett problem redan nu, men kommer knappast att förvärras förutom en ytterst långsam tendens mot mer nederbörd på höga breddgrader och mindre på mellanbredderna. Antalet tropiska cykloner har inte ökat och någon ökning i styrkan har hittills inte varit möjligt att påvisa. Inte heller finns det några som helst indikationer att ovädren på mellanbredderna kommer att bli intensivare.
Hur stora är då riskerna för mera drastiska klimatändringar? Detta är inte möjligt att kvantifiera men kan givetvis inte uteslutas. De är viktigt att skilja på ändringar som förväntas inträffa de närmaste 50-100 åren och de som kan komma om flera hundra år. Hur en sådan avlägsen framtid kommer att gestalta sig är både omöjligt att beräkna och meningslöst att grubbla över.
Emellertid finns det flera skäl att hoppas att klimatkonferensen skall ge konkreta resultat. Det är inte enbart en fråga som angår klimat och miljö utan behovet att enas om en långsiktig, förnuftig strategi för jordens energiförsörjning.
Det är nödvändigt att komma fram till en mer realistisk energipolitik där man gör sig mindre beroende av det fossila bränslet som förr eller senare tar slut (och de politiska risker detta kommer att innebära) och satsa mer på ny teknologi. Att denna måste innebära en väsentligt högre användning av kärnenergi är oundvikligt. Det är en tragedi att miljögrupperna har motarbetat en sådan övergång under så lång tid. De bär ett stort ansvar för en till dels huvudlös energipolitik.
Det senaste EU-mötet visade en nöjd statsminister som meddelade att EU nu har enats om en långsiktig klimatstrategi. Vad det konkret kommer att innebära framgår knappast. Tulipanaros är som sagt lätt att säga.
Många utvecklingsländer ser fram emot fortsatta bidrag som de kan använda efter behov och önskningar men inte alltid till vad givarländerna förväntar sig. Bristen på tillförlitlig energi i många utvecklingsländer är katastrofal. Mer energi behövs för att utveckla ett fungerande samhälle. En genomtänkt infrastruktur för att producera och distribuera energi är nödvändigt, kombinerad med en omfattande utbildning av experter och tekniker. Här borde EU följa den kinesiska bidragsmodellen.
För EU-länderna lovar man en reduktion av växthusgasutsläpp på 20-30 procent till 2020 (jämfört med 1990) och till mitten av seklet med 80-90 procent. Hur detta skall genomföras nämns inte. Det är tyvärr till intet förpliktande löften. Knappast ens en kolossal utbyggnad av kärnkraft skulle klara detta. Brasklappen är förstås att andra industriländer måste göra detsamma.
Detta är givetvis inte möjligt och så kan man dra sig ur det hela med hedern i behåll. På (http://www.esrl.noaa.gov/gmd/aggi/index.html, Fig 4) kan läsaren själv konstatera hur det gått att leva upp till Kyotoavtalet. Det som skulle ha varit en minskning blev i stället en ökning!
Tills vidare får vi hoppas att klimatet fortsätter med sin modesta uppvärmning så att klimatet, även utan realistiska beslut i Köpenhamn, blir fördragsamt för oss alla, åtminstone de närmaste decennierna.
Lennart Bengtsson
professor
University of Reading, UK
gästprofessor vid Uppsala universitet
UNT 19/11 2009
professor
University of Reading, UK
gästprofessor vid Uppsala universitet
UNT 19/11 2009