Sedan många år tillbaka har barn och ungdomar som inte tillhör habiliteringen, barnpsykiatrin eller barnsjukhuset ingen möjlighet att få hjälpmedel. De arbetsterapeuter som finns arbetar endast med barn med mycket stora funktionshinder, och de barn som har mindre svåra funktionshinder har inte tillgång till arbetsterapeut. Arbetsterapeuterna som finns inom den kommunala verksamheten har ansvar för kommuninvånare från 21 år och uppåt och de som finns inom primärvården arbetar med handrehabilitering. Det finns alltså ingen utanför sjukhuset och habiliteringen som tar hand om våra yngre kommuninvånare vad det gäller hjälpmedel.
Ett barn som har svårt att planera och strukturera sin vardag och sina aktiviteter, men inte har en diagnos, finns ingen möjlighet till stöd.
Man kan ha stora svårigheter som påverkar flera delar av vardagen, men ändå inte få någon bedömning eller stöd. Hur ska dessa barn få tillgång till hjälpmedel? De behöver en arbetsterapeut som kan skriva ut och följa upp hjälpmedlet. I dag förskrivs vissa hjälpmedel för somatiska funktionshinder via barnsjukhuset, men detta är inte optimalt då de har liten möjlighet att göra uppföljningar, vilket betyder att de inte kan tillgodose patientens behov över tid eller ta sitt förskrivaransvar.
När barnet är inskriven i barnpsykiatrin uppstår ett nytt, stort problem när det fyller 18 år. Ett hjälpmedel kan vara förskrivet, men när man ska gå över till vuxenpsykiatrin så finns det ingen arbetsterapeut som kan ta över förskrivningen inom allmänpsykiatrin eller inom den privatiserade psykiatrin.
Det kan också vara så att man väljer att inte gå över till vuxenpsykiatrin. Hur ska man göra då? Lämna tillbaka sitt hjälpmedel? Förskrivningen kan inte överföras till kommunen då de bara har ansvar för hjälpmedel från 21 år.
Även de ungdomar som står på kö för en neuropsykiatrisk utredning, där kön kan ta upp till två år, står inför problemet att de inte kan få någon bedömning av den kognitiva förmågan eller tillgång till hjälpmedel medan de står i kö. Flera år kan gå förlorade och patienten får ett onödigt lidande i och med att studier, arbete och övriga vardagssysslor inte fungerar.
Kan man verkligen neka vissa kommuninvånare under 21 år att få de hjälpmedel de är i behov av?
Katarina Rydberg
ordförande för Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter i C-län
UNT 8/5 2011