Klockan 11.00 nu på fredag den 11 oktober kommer beskedet från Oslo: vem som kommer att få årets fredspris i Alfreds Nobels minne. Priset instiftades enligt Alfred Nobel för att belöna ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.
Beslutet att ge priset till EU förra året följdes av minst sagt blandade reaktioner. Även årets pristagare kommer, vem det än blir, att diskuteras på ledarsidor och i sociala medier. Detta speglar en grundläggande spänning som alltid återfinns vid beslutandet om vem som ska få fredspriset.
Det är framförallt två dimensioner som är omtvistade. För det första, bör Nobelstiftelsen vara proaktiv eller reaktiv när prisvinnare skall utses? Ska man med andra ord tilldela fredspriset för insatser som gjorts eller ge fredliga krafter en extra skjuts framåt?
När Barack Obama fick fredspriset 2009 låg hans ämbetsperiod framför honom. Han hade tagit viktiga steg och hade höga ambitioner, men han var i mångt och mycket ännu oprövad som ledare för världens enda supermakt. När Martti Ahtisaari fick fredspriset 2008 belönades han framförallt för sin medlingsinsats i Aceh, där han lyckades framförhandla ett fredsavtal 2005 som fick slut på den inomstatliga konflikten mellan GAM och den indonesiska regeringen. Det var alltså insatser som i huvudsak låg bakom honom. Denna spänning kommer att vara aktuell även i år.
Några viktiga händelser har inträffat på fredsområdet de senaste åren som kan tänkas leda till att nyckelaktörer föräras ett fredspris. Det är därför möjligt att fredspriset tilldelas personer eller organisationer som är centrala i några av de fredsprocesser som pågår runt om i världen, som ett sätt att främja framskridandet mot en fredligare utveckling.
Fredsförhandlingar har i år inletts mellan konfliktparterna i Colombia, förra året fick fredsprocessen i Filippinerna ett genomslag då parterna lyckades nå fram till ett ramavtal för hur konflikten i Mindanao ska kunna lösas genom institutionella förändringar snarare än på slagfältet. Malaysias medlingsinsatser både i Filippinerna och i södra Thailand har rönt vissa framgångar det senaste året (men också stött på patrull). Den pågående fredsprocessen mellan PKK och Turkiet är också signifikant. Det är dock osannolikt att Öcalan och Erdogan skulle få fredspriset, eftersom väldigt lite har rotts i land även om planerna för en förhandlingslösning ser lovande ut.
Det land i världen som under de senaste åren genomgått den mest genomgripande och omvälvande förändringen – utan blodiga revolutioner – är Myanmar. Demokratiseringen har visserligen kantats av brutalt våld mot den muslimska minoriteten i området som gränsar mot Bangladesh, vilket förmörkar bilden. Det är dock otvetydigt så att Myanmar genomgått en anmärkningsvärd transformation från ett slutet och auktoritärt system till ett öppnare och mer demokratiskt. Regeringen har även fört ett antal fredsförhandlingar med de etniskt baserade rebellgrupperna i Myanmars gränsområden. Representanter från Myanmar skulle mycket väl kunna ligga väl till för att tilldelas fredspriset.
Den andra omtvistade frågan är om fredspriset bör begränsas sig till ett brett eller snävt fredsbegrepp. Är det fredsinsatser – insatser för att förebygga väpnade konflikter eller bidra till dessas fredliga lösning – som ska belönas, eller är det insatser som mer indirekt bidrar till en fredligare och mer hållbar värld?
Miljöarbete har exempelvis uppmärksammats med priserna till Wangari Maathai (2004) och till Al Gore och den internationella klimatpanelen (2007). Det problematiska med en sådan användning av fredspriset är att det riskerar att urvattna fredsprofilen ur priset.
En möjlig kandidat för en mer renodlad fredsorienterad profil är ickevåldsprofilen Gene Sharp, som var på tapeten redan förra året. Sharp är en förgrundsgestalt för användningen av strategiskt ickevåld, som ett realistiskt alternativ till våldsamma uppror. Sharps teorier och kataloger av empiriska metoder för protester och icke-våldsligt motstånd har fått stor spridning runt om i världen och många av de metoder som Sharp identifierat återfanns också i de folkliga resningarna under den så kallade arabiska våren.
Men det som talar emot Sharp är att läget nu är annorlunda än för bara något år sedan. Arabiska våren ses inte längre som en otvetydig framgångssaga. Istället för pluralistiska demokratier ser vi en serie kontrarevolutioner (exempelvis Egypten) och sekteristiskt våld (exempelvis Syrien). Att uppmärksamma goda initiativ till folkens förbrödrande har dock aldrig varit viktigare.
Isak Svensson
Docent
Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala Universitet
UNT 10/10 2013