Nedsatt hörsel är en av våra stora folksjukdomar och nästan varje svensk har en kollega eller familjemedlem som hör dåligt. Problemet berör cirka 1,6 miljoner svenskar, men på grund av okunskap och bristande rutiner blir många utan hjälp och korrekt vård. Det är hög tid att införa nationella rutiner inom den svenska hörselvården för att ge alla behövande samma möjlighet.
Vid 65 års ålder drabbas uppskattningsvis 40 procent av alla män och cirka 20 procent av alla kvinnor i Sverige av nedsatt hörsel. En ljuspunkt i sammanhanget är den snabba medicinska och medicintekniska utvecklingen. Genom olika typer av operationer, hörselimplantat och hörapparater, även i kombination med varandra, kan betydande förbättringar uppnås. Numera kan till och med helt döva med fungerande hörselnerv bli hörande med hjälp av så kallade cochleaimplantat (CI). Dessa bygger på elektronik i miniformat som opereras in i själva hörselsnäckan.
Det är bara några år sedan som de medicinska kraven i Sverige för att få ett CI-implantat ändrades från dövhet till gravt nedsatt hörsel. Cirka 2 500 svenskar är idag bärare av CI, varav många är barn.
Genom att i stort sett alla dövfödda barn idag förses med implantat har dövhet hos barn praktiskt taget eliminerats, men det finns även många vuxna med grav hörselnedsättning som skulle vara i behov av liknande vård. Enligt bedömningar kan det handla om cirka 15 000–20 000 personer. Beroende på graden av hörselnedsättning finns även andra typer av implantat än CI som kan vara aktuella i sammanhanget. Tyvärr stöter behövande på många hinder under vägen.
Inom många andra behandlingsområden finns nationella och regionala vårdprogram som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. De riktlinjer som finns inom hörselvården är enligt vår mening ofullständiga, vilket gör valet av behandling beroende av var i landet man är bosatt.
I vissa landsting behandlas patienter enbart i öppenvården, det vill säga vård- eller hörcentraler som inte kan förväntas ha samma specialistkunskap som audiologer eller andra experter inom slutenvården på sjukhus. Ofta förekommer svåra gränsdragningsproblem mellan kommunens och landstingets ansvar för enskilda patienters vård. Det är inte svårt att hitta fall där upp till 100 personer inom kommun och landsting engagerats i vårdbeslut av en och samma patient.
Även vad gäller avgifterna för hörselvården förekommer en stor diskrepans mellan olika landsting och:
- I 18 av 21 landsting måste hörselskadade betala för den vård och de hjälpmedel som de behöver.
- De flesta landsting har lagt dessa avgifter och kostnader utanför högkostnadsskyddet på 900 kronor.
- Om sjukhusets årsbudget för hörselimplantat är fylld, blir den behövande utan implantat – om inte remissen kommer från ett annat landsting.
Vi lever i ett kommunikationssamhälle som till stor del bygger på hörande. Eftersom hörseln är det sinne som är viktigast i kommunikationen med andra människor är nedsatt hörsel en av de mest socialt handikappande diagnoserna. Problem med hörseln påverkar inte bara den enskilde personen utan även familj, vänner och arbetsplats – kort sagt samhället. Många hindras i sin vardag och i arbetslivet för att de inte hör ordentligt, vilket medför sociala problem och sämre livskvalitet.
Oavsett hur man värderar vården av personer med hörselnedsättning jämfört med exempelvis vården av livshotande sjukdomar, finns det stora samhällsekonomiska vinster med att få personer med hörselproblem arbetsföra. Stöd och tidigt ingripande minskar de negativa effekterna till förmån för både den enskilde, omgivningen och hela samhället.
Hörselvården angår oss alla. Med tanke på de stora fördelarna med förbättrad vård för såväl individ som samhälle finns ingen tid att förlora. Nationell behandlingspraxis och samordning av berörda myndigheter, landsting och försäkringskassa med flera måste komma på plats och valet av behandling ska inte påverkas av folkbokföringsadressen. Vi vet allt vi behöver veta om problemet och hur det kan åtgärdas. Det är hög tid att skrida till verket.
Wolf-Dieter Baumgartner, professor Wien General Hospital, gästprofessor Karolinska Institutet
Lennart Edfeldt, överläkare, Akademiska sjukhuset i Uppsala
Joakim Grendin, överläkare, Örnsköldsviks sjukhus
Malou Hultcrantz, professor, Karolinska universitetsjukhuset