Jag har ägnat en del tid åt att lusläsa Sverigedemokraternas nationella och lokala partiprogram med fokus på kulturfrågor. Jag förutsätter att det som skrivs är det som skulle genomföras i praktiken, i ett scenario där SD hade den politiska majoriteten och därmed makten.
Till att börja med kan jag då konstatera att den tjugofemåriga uppsaliensiska traditionen med kulturnatt i september inte faller SD i smaken i sin nuvarande form. Där flödar – bland allt det inhemska – allehanda former och uttryck för vårt mångkulturella Uppsala. Jag citerar ur SD politiska program: ”vi vill framhålla värdet av en sammanhållen och enhetlig kultur, varför projekt med fokus på etniska, kulturella eller religiösa olikheter och särarter bör avvecklas. Kommunen ska eftersträva en kulturell assimilation”.
Att människor med utländsk bakgrund aldrig borde ha fått komma hit – det visste vi redan. Ovanstående citat betyder att om de nu olyckligvis är här, så ska de åtminstone inte höras och synas. Man ska in i den svenska stugan, rensa själen från egen bakgrund och kulturell uppväxt. Ordet integration räcker inte för SD. Det är assimilation som gäller. Det som enligt oss liberaler berikar vårt samhälle, vidgar våra vyer och och ger vårt kulturella liv injektioner av nytt blod – glöm det! Här är det SD:s förvirrade begrepp om vad som är traditionella, svenska kulturmönster som är riktmärket!
En sammanfattning av SD:s syn på framtida kultursatsningar skulle kunna vara att den konst ska gynnas av skattemedel, som faller den nationella, lokala och folkliga smaken på läppen. Vad det nu betyder.
Internationella influenser ska motverkas. Konsten ska vara populär, ha sina rötter i det svenska, inte vara ”smaklös och provokativ”, inte smal och inte konstig. Den liberala tanken att konsten ska vara fri och att dess utövare har sin självklara plats i debatten kring politiken, vårt samhälle och kan hjälpa oss att spegla våra tankar och perspektiv – glöm det!
Enligt SD vräker stat och kommun ut skattepengar på allsköns märkliga projekt, när det är Nordiska museet, Upplandsmuseet, Biotopia och hembygdföreningar som borde vara de egentliga föremålen för den offentliga omtanken! Och man förordar en vikingapark i Fullerö. Nationalromantik i sin prydno.
I Uppsala har SD ett särskilt ont öga riktat mot Stadsteatern. I deras senaste budgetförslag ska det kommunala bidraget sänkas från 60 miljoner till 5 (!) under kommande mandatperiod. Och jag begriper varför.
Stadsteaterns höstprogram ser bland annat ut så här: Tre Systrar, Hamlet, Vem är rädd för Virginia Wolf, En Julsaga och Pinocchio. Säga vad man vill om Tjechov, Shakespeare, Albee, Dickens och Collodis – svenskar är de ju inte.
Barn-och ungdomspjäsen Pojkarna har enligt programförklaringen ett genusperspektiv och svensk författare, men enligt SD ska alla genusperspektiv i undervisningen från förskola till gymnasium bort. Det är bara trams, säger Pavel Gamov, SD:s gruppledare i Uppsala.
Gamov är nog inte särskilt frekvent på Stadsteatern har jag förstått, men sångdramat Min vän fascisten kan kanske rekommenderas. Den har premiär i oktober och handlar om våra fördomar.
I ett Sverigedemokratiskt Uppsala skulle den framgångsrike Linus Tunström och hans eminenta medarbetare snabbt få ställa sina platser till förfogande. Frågan är vart de skulle ta vägen? Och vad skulle vi få i stället? Politruker och maktslickare av sovjetisk modell, tror jag.
Ett samhälle där den politiska makten styr konstnärerna och bestämmer den allmänna smaken. Och det är så långt från en liberal kulturpolitik som man någonsin kan komma.
Jimmie Åkesson är duktig på att lägga retoriska dimridåer kring de faktiska effekterna av SD:s politik. Partiets syn på kulturens villkor blir sällan tydlig i den politiska debatten. Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är att Folkpartiet Liberalerna är berett att ta striden med SD – inte bara i flyktingfrågan. Vi gillar inte SD:s uttryck för kulturrasism heller.
För oss är ett fritt och öppet kulturklimat en förutsättning för människors goda livskvalitet och den demokratiska utvecklingen – precis som vi i den liberala historien har alltid tagit strid för dessa värden och mångfalden. Och mot enfalden.
Agneta Simonsson
kommunfullmäktiges 1:e vice ordförande (FP)
ledamot av Teaterstyrelsen
UNT 21/9 2013