Högre lön till duktiga lärare, högre status. Men hur? När jag som 34-årig tvåbarnsmamma påbörjade den sista etappen av min lärarutbildning gjorde jag ett val som jag aldrig har haft anledning att ångra. Jag blir 62 år i vår så det är ett långt lärarliv jag har bakom mig.
Egentligen är jag förvånad över att jag fortfarande har kraft och glädje för mitt arbete. Det kunde jag inte tänka mig då i början. Jag såg på mina kolleger med förundran. Hur orkade de? Som var så gamla? Jag jobbade ju jämt. Minst 60 timmar i veckan gick åt till mitt arbete som lärare på gymnasiet. Först på senare år har jag förvärvat en erfarenhet som gör att jag inte behöver lika mycket tid för förberedelser.
Så sent som häromdagen kände jag eufori efter en (som jag själv uppfattade) lyckad lektion. När jag låste klassrumsdörren bakom mig var det med övertygelsen om att mina elever hade fått lära sig något de kunde bära med sig under hela livet. Och jag kände ännu en gång en djup tacksamhet över mitt yrkesval.
När jag pendlade till Upplands Väsby och Märsta hade jag full tjänst. Men efter kommunaliseringen blev det snart omöjligt. Arbetslagsmöten och konferenser gjorde att dagarna blev för långa. Till slut orkade jag inte förbereda lektioner på kvällarna utan måste gå upp tidigt medan familjen ännu sov för att ta itu med för- och efterarbete inför den kommande skoldagen.
Det var vid den här tiden jag debuterade som författare. Märkligt nog, kan man tycka. Med så mycket arbete. Hur hade jag tid och kraft? När familjen satt framför tv:n var jag vid datorn. Mina romaner blev mitt vapen mot den då spirande nynazismen. Mitt författarskap gav mig högre status och bättre självförtroende. Det gjorde mig till en bättre lärare.
Anledningen till att jag ännu trivs i skolan är att jag har haft ett liv vid sidan av. På den tiden då jag var som mest produktiv som författare hände det att jag blev bjuden på bokmässor, hotellvistelser och förlagsfester. Jag jämförde naturligtvis de här begivenheterna med skolans innehållslösa studiedagar och personalfester i elevmatsalen och kände mig med rätta privilegierad i förhållande till mina arbetskamrater. Det faktum att jag dessutom kunde vara tjänstledig för att skriva ibland, gjorde att jag fick den distans till skolan som är nödvändig för att man som hängiven pedagog inte skall bränna ut sig.
Jag tror att jag med åren har utvecklats till en bra lärare. Ändå oroar det mig när man talar om att duktiga lärare skall få höga löner. Kanske är jag egentligen inte en så bra lärare som jag själv tror?
Ett bevis för att jag är en bra lärare skulle väl kunna vara att jag av elever i årskurs 3 för ett par år sedan valdes till Katedralskolans mest inspirerande kvinnliga lärare. Men. Eftersom jag året därpå nominerades till skolans vimsigaste, mest fördrömda lärare tar jag mina utmärkelser för vad de är: uttryck för vad vissa elever tycker om sin lärare i ett givet ögonblick.
Ändå vet jag att jag i många år lyckades engagera skoltrötta, uppgivna ungdomar för svenska och religion, både på bagarprogrammet och hotell- och restaurang, energi och verkstad.
Men de elever som skriker att jag har förstört deras liv eftersom de inte längre kan komma in på läkarprogrammet, när jag har satt VG i betyg, kommer aldrig att tycka att jag är en bra lärare! Det är därför jag undrar över hur det skall gå till när man skall bedöma vilken lärare som är duktigare än en annan?
Om det är elevernas utvärderingar som blir lönegrundande är jag bekymrad över hur framtidens skola kommer att se ut. Och de lönekriterier jag hittills har sett där bedömning av elevernas prestationer kommit i förgrunden gör mig inte mindre oroad.
Är inte min roll som lärare i första hand att ge mina elever en kunskapsgrund som gör det möjligt för dem att på egen hand våga spränga vetandets gränser?
Susanne Levin
författare och lärare
UNT 30/3 2012