”Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning” skrev utbildningsminister Jan Björklund för en tid sen på DN debatt. I forskningspropositionen som kom tidigare i höst säger regeringen att en för stor andel externa forskningsmedel leder till att forskare inte vågar ta risker och att de därför satsar på forskning där man med säkerhet vet att man inom kort tid kan visa resultat som i sin tur kan leda till fortsatt finansiering. Därför, menar regeringen, måste den största delen av den statliga forskningsfinansieringen gå till universitet och högskolor i form av direkta anslag till forskning som kräver en större långsiktighet.
Vi håller med regeringen så långt. Det är bara det att regeringen driver en annan politik. Trots ökade anslag för forskning är det i praktiken en politik som motverkar risktagande. I år går 48 procent av de statliga anslagen för forskning och utveckling till lärosätena i form av direkta anslag. Den andelen kommer att ha minskat till 45 procent år 2016. Dessutom kommer 20 procent av de direkta anslagen att fördelas i konkurrens.
Vi undrar hur denna politik ska kunna leda till ett större risktagande i forskningen?
För det första: Vilken risk är det vi talar om? Är det ekonomisk risk eller akademisk risk?
Att forskningen kräver ett ekonomiskt risktagande av den enskilda forskaren är tydligt. Under den viktiga tiden efter doktorsexamen finns nästan inga tillsvidareanställningar att få, utan forskaren måste i de flesta fall hoppa mellan korta förordnanden, externa bidrag och stipendier. En stor del av arbetet görs på fritiden.
Forskaren måste därför vara en person som kan tänka sig att göra avkall på sådant som de flesta andra tar för givet. Att kunna planera sitt liv, vara föräldraledig, att kunna ta bostadslån eller helt enkelt bara vara betrodd att få teckna kontrakt på en hyreslägenhet. Allt det kräver nämligen ofta tillsvidareanställning och en förutsebar inkomst.
Ett akademiskt risktagande innebär att våga göra vetenskapliga misstag, att granska och försöka slå hål på sina egna resultat. Och sedan stå upp för om de egna resultaten uteblir. En banbrytande forskare måste styras av vetenskaplig hederlighet och inte av en ständig jakt efter pengar. Det är inte möjligt med bara korta anställningar.
För det andra: Vem ska ta risken?
Ska vi verkligen acceptera att det är ett personligt ekonomiskt risktagande som ska ligga till grund för framtidens forskning? Den största delen av den ekonomiska risken måste ligga på investeraren, alltså staten och lärosätet. Först då har forskaren möjlighet att ta den akademiska risken – risken att misslyckas och kanske få lov att göra om många månaders arbete. För det är vad som krävs om vi ska få den riktigt nytänkande forskningen.
De flesta andra organisationer och företag på den svenska arbetsmarknaden vågar ta risken att tillsvidareanställa. Det gäller till exempel Sveriges universitetslärarförbund som vi representerar. Inte vet vi hur många medlemmar vi har nästa år, eller om fem år. Det gäller också stora och små vinstdrivande företag. Inte vet de hur orderingången ser ut om ett halvår eller om två år, eller om tio år. Ändå är alla överens om att de inte behöver någon särreglering som innebär att visstidsanställningar får staplas på varandra i årtionden. Där är det självklart att investeraren är den som tar risken.
Men för universitet och högskolor har regeringen nyligen återinfört en reglering i högskoleförordningen som i praktiken betyder att den arbetsgivare som så vill enkelt kan utnyttja systemet så att man i stort sett aldrig behöver tillsvidareanställa forskare.
Forskare ska inte straffas jämfört med andra yrken. Vi är övertygade om att det finns en enorm begåvningsreserv som inte tas i bruk på grund av de osäkra villkor som råder för landets forskare. För det är inte så att de mest begåvade personerna vill ha de osäkraste anställningarna.
På arbetsmarknaden i stort är det cirka 14 procent som är tidsbegränsat anställda. För forskande och undervisande personal på landets lärosäten är det 34 procent, 37 procent av kvinnorna och 32 procent av männen.
Om vi tittar på medicin och naturvetenskap, två områden som är av stor betydelse för eventuella framtida Nobelpris, ser bilden ut så här: Inom det medicinska forskningsområdet är 52 procent av kvinnorna och 39 procent av männen tidsbegränsat anställda. Inom det naturvetenskapliga forskningsområdet är 46 procent av kvinnorna och 35 procent av männen tidsbegränsat anställda. Det duger inte om Sverige vill ha en stark forskning.
Det finns dessutom en oacceptabel könsskillnad i andelen tidsbegränsat anställda. När mer än hälften av den kvinnliga forskande och undervisande personalen inom det medicinska området inte har den säkerhet och position som en tillsvidareanställning ger, är det kanske inte så konstigt att många kvinnor väljer att lämna akademin för att söka bättre anställningar i näringslivet.
Vill vi i framtiden ha, inte bara fler Nobelpristagare, utan också fler kvinnliga Nobelpristagare måste kvinnors villkor inom akademin bli bättre.
Det är märkligt att när staten står för lejonparten av finansieringen av verksamheten inom universitet och högskolor så är det sedan våra medlemmar som genom otrygga anställningar skall stå för stora delar av risktagandet och ”flexibiliteten”.
Mats Ericson
förbundsordförande Sveriges universitetslärarförbund (SULF), professor i industriell arbetsvetenskap KTH
Karin Åmossa
chefsutredare Sveriges universitetslärarförbund (SULF), doktor i ekonomisk historia
UNT 10/12 2012