Många heta och betydelsefulla ämnen diskuterades på yttrandekonferensen som pågick den 12 och 13 februari i Uppsala. Intressant var också konferensens verkligt internationella sammansättning. Det känns angeläget att titta vidare och se vad som behövs bortom yttrandefriheten.
Något som slår mig omedelbart är yttrandemöjligheten. I Sverige känner vi inte av alla de restriktioner som finns i så många länder i världen när det gäller yttrandefriheten.
Visserligen kommer Sverige först på tionde eller tolfte plats när det gäller det fria ordet (FRA:s samarbete med främmande makt verkar bära skulden), men det finns inga synbara hinder för yttrandefriheten i vårt land.
Däremot kan man fråga sig vilka möjligheter som människorna i vårt land i praktiken har för att bli hörda och tagna på allvar.
Här finns tidningarnas debatt- och insändarsidor. Man kan ringa P1. Man kan blogga, twittra, facebooka och så vidare.
Trots allt detta finns det en stor del av befolkningen som inte hörs eller syns i den offentliga debatten. I stället sitter de hemma och tittar på satellit-tv på sina egna språk, håller på med spel eller andra aktiviteter som ligger utanför samhällets egentliga strömning. Varför?
Det är en fråga som har att göra med demokratins bärkraft och därför borde utforskas och belysas från alla håll och kanter. Ändå verkar man vara hänvisad till rena spekulationer.
Jämför man dagens medier med nittiotalets ser man en tydlig skillnad: numera dyker folk med olika bakgrunder upp på var och varannan tidningssida, på var och varannan tv-skärm. Men talar man bara om dem eller även till dem? Vilka är det som tilltalas?
En stor del av Sveriges befolkning i dag består av människor med en bakgrund i andra delar av världen. Det finns en somalisk, en bosnisk, en iransk, en afghansk och en kurdisk minoritet, för att nämna några. Runt omkring dem finns det en del svenskar som på olika sätt har att göra med och är intresserade av dessa människor.
Tänk om tidningar och tv skulle berätta betydligt mer om Somalia, Bosnien, Iran, Afghanistan och Kurdistan – inte bara för att informera majoritetssamhället, utan även för att tillgodose dessa minoriteters behov och inkludera dem samt de etniska svenskar som är intresserade av dem.
Det skulle ge många nya samtalsämnen och kontaktytor mellan de olika befolkningsgrupperna. Det skulle göra att dessa människor känner sig sedda och tilltalade.
Därmed har vi kommit till ännu en aspekt av yttrandefriheten och vad som finns bortom den, nämligen tilltalet. Det händer mycket sällan att dessa grupper, som är en betydande del av samhället, tilltalas.
Själv har jag mycket svårt för att förstå varför min tv-avgift eller tidningsprenumeration inte ska gå till fler program och artiklar om Afghanistan, Iran, Eritrea, Somalia och så vidare i stället för att finansiera program i stil med engelska trädgårdar eller engelska antikrundan.
Naturligtvis måste public service även ha program för minoriteterna och visst finns det en minoritet som är intresserad av engelska trädgårdar. Men det finns ju betydligt större minoriteter som då kommer att sitta hemma och med hjälp av satellit-tv se på en uppsjö av tv-program på sina modersmål. Där kan de nämligen känna sig tilltalade.
Både radio, tv och tidningar har intressanta inslag om och reportage från världens alla hörn, men till vem riktar sig dessa? Finns det någon analys av de tilltalades sammansättning? Ska minoriteterna återfinna sig i dessa inslag behöver de nog grundligt ses över.
Utan att skapa verkliga möjligheter till yttrande för minoriteterna förblir yttrandefriheten, trots allt, begränsad och utan att tilltala alla delar av befolkningen kommer minoriteterna inte att delta i samhällets utveckling.