Hur ska vi nu förklara skillnaden? När ett statistiskt test väl är utfört, och man har erhållit en säkerställd förändring är det ganska naturligt att man vill fundera över varför man fick det man fick.
En klassisk anekdot berättar om en vetenskaplig undersökning där man fann att kvinnor som dricker mycket kaffe föder mindre barn (alltså inte färre) än mödrar som inte dricker kaffe. Så småningom kom det ett tillrättaläggande; kvinnor som dricker mycket kaffe röker mycket och det var rökandet, inte kaffet, som var orsaken. Hur det är med pappor som dricker mycket kaffe och deras barn förtäljer icke historien.
Det händer även att förklaringen vi får förklarar något annat än det den säger sig förklara. I UNT den 15 mars 2011 finner jag rubriken ”Allt fler kör för fort’’. Det är helt glasklart vad detta betyder. Efter ingressen läser vi: ”Ökningen i länet kan förklaras med att antalet kameror ... har utökats, samt att man inlett ett nytt försök med flyttbara kameror’’. Men ... denna förklaring förklarar inte rubriken. Den säger bara att fler syndare åker fast, vilket inte är samma sak som att allt fler syndar!
Ett aktuellt exempel är debatten om adhd, som står för uppmärksamhetsstörningar och hyperaktivitet. Följande korta klipp ur en artikel av Karin Bojs i DN den 14 januari 2012 presenterar kort vad det handlar om: ”Adhd är inte ett klart avgränsat tillstånd, utan extremen längst ut på kanten av den mänskliga variationen. Människor har olika förmåga att koncentrera sig och styra sina impulser. En del personer är så impulsiva och okoncentrerade att de får svårigheter i skola, arbetsliv och samhälle.’’
I debatten finns det de som vet att adhd är något ärftligt som man föds med, andra att det är ett socialt fenomen, medan åter andra hävdar att det inte finns några medicinska test som bevisar att adhd faktiskt existerar. Men det är inte det som jag vill (eller ens kan) diskutera, utan påståendet att antalet diagnosticerade fall ökar våldsamt.
En förklaring från läkarhåll till detta är att man är bättre på att diagnosticera. Annorlunda uttryckt, man är duktigare på att hitta/upptäcka adhd-barn (det finns för all del vuxna också).
Låt oss därför läsa vidare i Karin Bojs artikel: ”Någonstans går en gräns, där denna oförmåga kan betraktas som ett funktionshinder. (Var den gränsen ska gå beror på den exakta definitionen och på samhällets krav).’’
Antag nu, för diskussions skull, att vi bestämmer oss för att kalla en person sjuk, eller, mer generellt, som mer avvikande än acceptabelt, enligt något slags kriterium, om han eller hon befinner sig i den grupp som utgör de en procent mest extrema. Om vi nu ändrar definitionen av normalitetsbegreppet så att man från och med i morgon klassas som ”sjuk’’ om man tillhör de fem procent mest extrema, så är det väl uppenbart att antalet sjuka kommer att öka, och att det därmed blir lättare att hitta dem?
Genom att omklassificera sjukdomsbegreppet kan man således enkelt och smidigt bli duktigare på att diagnosticera utan att någon reell förändring i hälsotillståndet i befolkningen har inträffat.
Är detta bara en elak fantasi från min sida? Hur det än är med den saken så är det i alla fall ett möjligt scenario, vilket indirekt framgår ovan, där vi dessutom läser ”var gränsen ska gå’’ och inte ”var gränsen går’’, vilket antyder en viss flexibilitet.
Samma slags definitionsproblem finns givetvis i åtskilliga kontexter. I själva verket är det så att begreppet normalitet alltmer snävas in i alla möjliga sammanhang. En förklaring kan vara den allt oftare förekommande, nämligen att det är ekonomiska intressen som styr. Man skulle, i detta fall, hypotetiskt, kunna tänka sig att såväl läkemedelsindustrin som läkarkåren skulle kunna ha ett intresse av en insnävning av normalitetsbegreppet i medicinska sammanhang.
Att adhd-problematiken är en känslig sådan är uppenbart. I Dagens Nyheter den 24 april 2012 citeras, under rubriken ”Psykisk ohälsa bland pojkar ökar’’, en TT-notis enligt vilken unga som vårdas inom den psykiatriska öppenvården blir allt fler, och att ökningen är störst bland unga män, vilket enligt Socialstyrelsen bland annat skulle kunna bero på att antalet unga män och pojkar med adhd-diagnos har ökat.
För en statistiker är denna information lite av bingo eftersom den passar som hand i handske in på de ovan diskuterade punkterna. För det första, om antalet diagnosticerade personer ökar så betyder detta inte nödvändigtvis att ohälsan ökar, utan bara att man har hittat fler fall. Precis som att antalet trafiksyndare inte ökar bara för att fler åker dit. I trafikfallet kan orsaken, som nämnts ovan, vara antalet ökade kameror. I adhd-fallet kan orsaken, som sagt, vara insnävningen av normalitetsbegreppet.
Som bonus får vi oss också ett vackert exempel på hur det matematisk-logiska tänkandet fungerar, på så vis att ur den synvinkeln så är fartsyndarproblemet och adhd-problemet ekvivalenta (samma problem). I bägge fallen handlar det om att en viss grupp människor i ökad utsträckning fastnar i ett nät, vilket inte betyder mer än just detta.Ett skäl till att så är fallet att nätet blivit finmaskigare. För att dra slutsatsen att människorna verkligen har en ökad inneboende benägenhet att fastna i nätet krävs en betydligt omsorgsfullare analys.
Sammanfattningsvis: Såväl planering, genomförande som efteranalys är viktiga i alla slags experiment. Slarv i något steg kan inte kompenseras av överdriven noggrannhet i ett annat. Vad analysen beträffar är det viktigt att vara noggrann och eftertänksam, att kunna skilja falska positiva från riktiga, och att försöka förstå varför det blir som det blir.
Problemet med adhd, om det existerar, om det ökar och så vidare, är ett hett och allvarligt ämne i debatten i dag, där man än så länge till viss del undrar och famlar. Och, som så ofta, endast strikt seriösa vetenskapliga metoder kan föra oss närmare sanningen (om den existerar).
Allan Gut
professor emeritus i matematisk statistik,
Uppsala universitet
UNT 19/5 2012