Vi får inte glömma rohingya

Just nu pågår etnisk rensning av rohingyafolket i Burma. Samtidigt utspelar sig en humanitär katastrof. Väst måste betänka Burmas behandling av rohingya innan de ingår avtal och förbindelser, skriver ­Ingeborg Sevastik.

Flyktingar från folkgruppen rohingya i ett läger i Burma.

Flyktingar från folkgruppen rohingya i ett läger i Burma.

Foto: Khin Maung Win

Uppsala2012-11-11 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Rohingya är en liten muslimsk folkgrupp i västra Burma på gränsen till Bangladesh. De har ingen hemhörighet någonstans och saknar medborgarskap i Burma – de är alltså statslösa. Av sitt hemland Burma räknas de som bangladeshier och av Bangladesh räknas de som tillhörande Burma.

De har alltid levt i yttersta fattigdom och varit förtryckta under tvångslagar och många har tvingats arbeta som vägarbetare, både män, kvinnor och barn, under synnerligen hårda villkor. Barnen får ingen skolgång och familjerna har mycket svårt att klara sig.

Därför försöker många lämna Burma, och hundratusentals lever som flyktingar i UNHCR:s stora läger i grannlandet Bangladesh utan hopp om någon framtid, andra lever där som ”illegala” och tar tillfälliga påhugg i olika daglönararbeten eller livnär sig som fiskare. Landet Bangladesh som själv lider av extrem överbefolkning och stor fattigdom ser inte med blida ögon på dessa flyktingar, utan ser dem som konkurrenter om mat och arbete. UNHCR har också utfört tvångsrepatrieringar av Rohingya.

Nu har ett plötsligt våld mot rohingyas återigen flammat upp i västra Burma. Ett stort antal personer har i skrivande stund dödats och tusentals har fördrivits och deras hem har bränts ner av uppretade invånare i delstaten Rakene, även kallad Arakan.

Bråket utlöstes av att en rohingyaman sägs ha våldtagit en buddhistisk kvinna. Det blev den tändande gnistan för upptrappat våld och fördrivningar. Det smärtsamma är att rohingya inte har någonstans att ta vägen. När de kommer flyende i sina fullastade små båtar till Bangladesh blir de beskjutna av helikoptrar och även från land och de som helt utmattade lyckats nå land blir brutalt avvisade och tillbakaskickade, men till vad?

Det utspelar sig en humanitär katastrof där, barn dör inför ögonen på sina förtvivlade uttröttade föräldrar, de vuxna kollapsar av trötthet och det finns inget hopp. De lider nöd på allt. De dödas och de fördrivs från sina hem. Rohingyas betraktas som paria och kallas ofta för Asiens romer.

I Sverige finns också rohingyaflyktingar, och de höll en demonstration vid Mynttorget i Stockholm utanför Riksdagshuset i hällande regn en söndag i juni. Tyvärr var inte medier där. Det var rohingyas från hela Sverige och även från Europa där. De känner sig mycket ensamma och förtvivlade och vill skrika ut sin smärtsamma förtvivlan över vad som pågår med deras folk. ”Stoppa mördandet ” stod det bland annat på deras banderoller. De förväntade sig också att Aung San Suu Kyi skulle ta upp deras prekära och hotade situation.

Just nu pågår enligt mångas bedömning en etnisk rensning av rohingyafolket inför världens tystnad. Det upplevs som extra smärtsamt nu när både EU och USA börjat lätta på sina sanktioner mot regimen i Burma, eftersom den anses ha börjat öppna sig mot en viss demokratisering i och med att bland annat frihetssymbolen Aung San Suu Kyi har släppts ur sin husarrest och äntligen fått resa till Oslo för att ta emot det fredpris hon tilldelades 1991. Svenska företag är också involverade i diskussioner om handel och utbyte.

Burma har haft militärdiktatur sedan 1962. Det saknas internationella trovärdiga observatörer där eftersom hjälparbetare har förflyttats därifrån och journalister är förbjudna i området.

President Thein Sins förslag om att samtliga personer i den lilla minoritetsgruppen ska utvisas måste upphävas. Den blodiga förföljelsen av rohingyafolket måste upphöra! Väst bör betänka detta innan de ingår avtal med landet och startar nya handelsförbindelser.

Ingeborg Sevastik
debattör i flyktingfrågor, Östhammar
UNT 11/11 2012

Läs mer om