Den massiva datainsamling och övervakning som sker i samhället leder till långtgående risker för personlig integritet och effekter på yttrandefrihet och demokratiska grundprinciper. För att hantera riskerna och få kontroll över utvecklingen krävs inte bara större öppenhet och teknisk medvetenhet, utan också en aktiv etisk debatt om hur information insamlas och används.
Det är lätt att bli entusiastisk över de möjligheter som öppnar sig genom modern teknik.
Ett exempel: vår telefon eller GPS håller reda på var vi rört oss, vilket kombinerat med blodtrycks- och pulsmätare, sömnmätning och nätverkskopplade vågar ger oss en komplett bild av vår hälsa.
Vi tar bilder av allt som händer, kamerans ansiktsigenkänning håller reda på vem som är med på bilden, och strax kan vi filma vår omgivning kontinuerligt och lätt se vad som hänt. Informationen som samlas in av våra apparater sammanställs av företagen bakom tjänsterna. Vi använder den själva och kan dela med oss till andra via nätet.
Vad vi lätt missar är risken att företagen som har hand om våra data blir utsatta för nätinbrott där data blir stulna. Det blir lätt för brottslingarna att lista ut när vi inte är hemma, eller att använda personlig info för utpressning eller för att kapa identiteter.
En annan risk är att företagen säljer information till tredje part, eller blir uppköpta. Dels hade vi kanske inte tänkt att fler skulle få vår info, dels blir förstås följderna av databrott än större med mer samlad information.
Sedan sommaren 2013 har vi genom Snowdens läckor förstått att amerikanska NSA tillsammans med bland annat brittiska GCHQ och svenska FRA bedriver storskalig övervakning på nätet.
Genom att samla information om vem som kommunicerar med vilka, och vad som skrivs och sägs både i publika forum och privata dokument och samtal, kan man analysera beteenden för att till exempel hitta möjliga terrorister.
De flesta av oss litar på att våra myndigheter använder övervakning på ett vettigt sätt, och att de reglerar andras övervakning och användning av information. Men ser även en repressiv regim självklart till alla medborgares bästa?
Principerna för försvarsorganisationernas övervakning skiljer sig inte mycket från hur Google eller Facebook analyserar våra sökningar, våra länkar till andra personer, eller vad vi skriver, klickar på och gillar.
Målen är kommersiella, teknikerna mindre utstuderade, men risker finns även här. Vad händer när Google överger sitt motto ”Don’t Be Evil” eller Facebook retroaktivt ändrar sina integritetsprinciper för femtielfte gången?
Även privat sammankopplar vi information för att ta reda på mer om folk omkring oss. Vi använder sökverktyg som Google, eller kontroversiellare upplysningstjänster som Lexbase eller Ratsit. Det är inte bara rekryterare och arbetsgivare som hittar de där gamla bilderna, blogginläggen eller domarna som vi trodde var glömda – ”nätet glömmer inget”. Allt som hamnat där sprids, och lagras därigenom permanent. Men visst förstår alla att de skämmiga sakerna hände i ungdomligt oförstånd?
Genom fel- eller övertolkningar av den insamlade informationen kan även den som har ”rent mjöl i påsen” råka illa ut eller misstänkliggöras.
När Lexbase la ut kartor över var dömda personer bodde, baserat på de domar man samlat in, blev både helt oskyldiga personer och sådana som sonat sina brott utsatta.
Vad händer med den kille som skrivit att Dmitrij Medvedev är söt och sen åker till homofobins Ryssland?
Vi kan till slut inte veta vad som övervakas eller vad som är privat, och vilka tolkningar som görs av myndigheter, företag eller grannar. Då finns risken att vi undviker känsliga ämnen eller aktiviteter mer och mer, även i privata situationer. Den självcensur vi lägger på oss på en flygplats (där vi undviker att skämta om bomber eller bete oss konstigt) blir norm, samhället slutet och fullt av rädda människor. Vi inskränker själva vår yttrandefrihet, som i Orwells 1984.
För att undvika sådana skräckscenarier behöver vi vara medvetna om riskerna.
Vi behöver större öppenhet om vilka metoder som används – i dag är de flesta hemliga (jfr NSA/FRA) och blir bara i sällsynta fall kända genom läckor som Snowden. Vi behöver känna till de möjliga konsekvenserna av felanvändning av såväl metoder som den resulterande informationen. Hur lätt är tekniken att missbruka, och hur förhindrar vi det? Hur skyddar vi oss mot att personlig information sammanställs och används på andra sätt än som var tänkt från början, eller på sätt som strider mot vad vi tycker är moraliskt okej?
Upplysning och teknisk utveckling är nödvändiga men räcker inte.
Det behövs också en livaktig och insatt etisk diskussion om vilket ansvar vi har både när vi använder, möjliggör och utvecklar tekniker för övervakning. Viss information kanske inte bör samlas in, viss teknik är bättre outvecklad?
Diskussionen behöver föras både bland politiker, akademiker och ingenjörer, men ”vanliga” människor har också ett ansvar. Om vi inte bryr oss blir framtiden sannolikt dyster. Engagerar vi oss kan den i stället bli ljus!