REPLIK. Gunnar Carlsson påstod (UNT Debatt 29/10) att romer inte varit en historisk måltavla för steriliseringar i Sverige. Detta är ett alltför snävt påstående.
Det är alldeles riktigt att de två steriliseringslagarna från 1935 och 1941 inte innehöll några paragrafer som pekade ut romer eller resande (med den tidens språkbruk ”zigenare” och ”tattare”) som specifika måltavlor för steriliseringar. Däremot innehöll båda lagarna en social indikation, enligt vilken det var möjligt att sterilisera individer som av sociala skäl inte ansågs lämpliga som föräldrar. I 1935 års lag talas det främst om en oförmåga att vårda barn. I 1941 års lag även om personer med ”asocialt levnadssätt”.
Både ”zigenare” och ”tattare” kunde mycket väl omfattas av lagens sociala indikation, eftersom deras levnadssätt (orsakat av att de inte fick bli bofasta) ofta ledde till att de betraktades som olämpliga föräldrar och som asociala, lösdrivande och vagabonderande. De behövde inte specifikt pekas ut som ”zigenare” eller ”tattare”, för att bli föremål för steriliseringsutredningar och operationer.
Det räckte med sociala skäl för ingreppet. Men när det gällde gruppen ”tattare”, föreslog till exempel steriliseringsexperten Nils von Hofsten (som hade ett mycket stort inflytande över de svenska steriliseringarna) så sent som 1943 att dessa kunde steriliseras utan sitt medgivande. Detta eftersom de enligt von Hofsten ofta var så psykiskt undermåliga att de kunde klassas som rättsinkapabla. Dessutom menade han att de var olämpliga som föräldrar på grund av sitt asociala levnadssätt.
von Hofsten uppmanade fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder att vidta aktiva, uppsökande åtgärder för att inleda steriliseringsutredningar av tattare. Och i riksdagsdebatten 1941, om den nya steriliseringslagen, pekades till exempel ”tattare” ut som en grupp som skulle kunna omfattas av lagens sociala indikation.
I det material som gåtts igenom i den svenska steriliseringsutredningen från 2000, återfanns också ett antal ”tattare” som utsatts för steriliseringar, närmare en procent av de undersökta ansökningarna. I förhållande till gruppens storlek i den svenska befolkningen, var ”tattare” överrepresenterade i materialet. Även ”zigenare” har återfunnits i det material som utredningen gått igenom.
Antalet steriliseringar som utfördes i Sverige mellan 1935 och 1975 var omkring 63 000. Alla ansökningar, personakter eller utredningar har av tidsskäl inte undersökts. Carlsson bygger sin argumentation på den svenska steriliseringsutredningen från 2000, som inkluderar historikern Mattias Tydéns utmärkta genomgång av steriliseringspolitiken- och praktiken (vilken också publicerades som avhandling 2002).
Tydén poängterar att de siffror man kommit fram till när det gäller etniska kategoriseringar är ”mycket ungefärliga”, samt konstaterar också att en begränsad del av det totala materialet har studerats.
Han visar också att det fanns stora lokala variationer i hur steriliseringslagen tillämpades i Sverige. Hur lagen användes kunde alltså skilja sig åt beroende på vilka tjänstemän eller myndigheter den enskilde kom i kontakt med. Han diskuterar därför också en tänkbar fortsatt forskning, och pekar ut lämpliga materialkategorier för att undersöka detta, till exempel handlingar från lokala barnavårds- och fattigvårdsstyrelser.
Detta material har hittills studerats i begränsad omfattning. Mycket återstår alltså att göra, både på riks- och lokalplanet.
Delegationen för romska frågor föreslog 2010 att en sannings- och försoningskommission skulle inrättas för att kartlägga och dokumentera övergrepp, försummelser och diskriminerande åtgärder mot den romska minoriteten. Detta bland annat för att den förtroendeklyfta som skapats av majoritetssamhällets övergrepp mot romer på sikt ska kunna överbryggas. Den vitbok om kränkningar och övergrepp mot romer under 1900-talet, som integrationsminister Erik Ullenhag leder arbetet med, ska presenteras i början av 2014. Ett kapitel ur vitboken, som handlar om historisk registrering av romer har nyligen offentliggjorts. Detta skedde efter avslöjandet om Skånepolisens registrering av romer. I övrigt är innehållet i vitboken inte känt. Huruvida och i vilken omfattning den behandlar steriliseringsfrågan återstår att se.
Med bakgrund i forskningen går det alltså inte att utesluta att romer utsatts för tvångssteriliseringar i större omfattning än vad som hittills är känt. Den förtroendeklyfta som delegationen för romska frågor tydliggjorde 2010 har heller inte överbryggats. Det finns därför all anledning att fortsätta forskningen om den svenska majoritetsbefolkningens övergrepp mot både romer och resande, inte minst i steriliseringsfrågan.
Maria Björkman
forskare i idé- och lärdomshistoria
Uppsala universitet
UNT 5/11 2013