Samhällsutvecklingen är mångfacetterad. Olika problemområden trängs med varandra om uppmärksamhet. Just nu handlar det mycket om finansiella frågor såsom eurovalutan och Greklands situation. Men också andra aspekter av hållbar utveckling pockar på uppmärksamhet.
Den första FN-konferensen med fokus på miljöfrågor i ett internationellt perspektiv ägde rum 1972 i Stockholm och i år arrangerade Sveriges regering en uppföljare, Stockholm +40. Årets huvudsakliga FN-konferens om hållbar utveckling äger rum i Rio de Janeiro nu i juni.
Konferensen har förberetts bland annat genom en panel av politiker från olika länder under ledning av Tarja Halonen, Finland, och Jacob Zuma från Sydafrika. Resultatet av överläggningarna redovisas i en rapport som innehåller en rad rekommendationer med syfte att bidra till hållbar utveckling i olika delar av världen och globalt.
Det finns ljuspunkter i rapporten men jag skall här dröja vid några frågor som inte tas upp eller får en perifer behandling. I alla sociala sammanhang finns begränsningar i vad enskilda aktörer anser sig kunna föra fram för diskussion. Man kan tycka att politiker som till stor del har sin karriär bakom sig borde kunna tänka och agera ganska fritt men de är ju (som alla vi andra) begränsade till sina egna erfarenheter.
Den rapport som är ett resultat av panelens arbete har konsensuskaraktär. Panelens medlemmar är i huvudsak överens om vad som framförs. Redan häri ligger en begränsning. Förhållandet att vi står inför synnerligen komplexa utmaningar talar för att det vore intressant med en redovisning också av avvikande uppfattningar.
Ekonomiska perspektiv är grundläggande i diskussionen om samhällsutveckling. En iakttagelse i denna del är att endast den i dag dominerande neoklassiska nationalekonomiska teorin åberopas med tankar om externa effekter och marknadslösningar som att ”förorenaren skall betala”. Dessa resonemang är inte ointressanta men har funnits under den tid då miljöproblemen förvärrats. Eftersom en speciell nationalekonomisk teori är specifik inte bara vetenskapligt utan även ideologiskt borde pluralism vara en självklarhet där olika teoretiska infallsvinklar prövas i demokratisk anda.
Ideologier spelar en viktig roll som drivkrafter för samhällsutvecklingen. Om den insikten finns borde man i rapporten diskutera de ideologier som i dag dominerar liksom konkurrerande ideologier.
En annan iakttagelse när det gäller den nämnda FN-rapporten är att någon seriös granskning av vårt nuvarande politisk-ekonomiska system med maktcentra bland annat bestående av transnationella företag och diktaturstater inte sker. Panelens medlemmar med assistenter verkar leva kvar i tron att planekonomi av Sovjetmodell är det enda alternativet.
Ett förhållande som är värt en tanke är att aktiebolag som spelar en så stor roll i våra ekonomier är definierade i finansiella termer samtidigt som dagens utmaningar innebär krav på prestanda i icke-monetära avseenden. Betyder detta att aktiebolag är felkonstruerade i relation till dagens krav? Hur långt räcker de hållbarhetsredovisningar som några företag genomför eller pratet om företags samhällsansvar?
Till sist ett av de mer intressanta förslagen i FN-rapporten. I Sverige utgör den årliga presentationen av statlig budget en central händelse. Samtidigt blir den ekonomiska analysen och följande debatt tämligen begränsad till fördelning av finansiella resurser. I rapporten pekas på hur man i Norge i samband med framläggandet av årlig budget ställer krav på bedömningar av hur budgeten påverkar olika indikatorer av hållbarhet. Man kan fråga sig hur detta löses rent praktiskt men ambitionen att komma närmare en ekonomi för hållbar utveckling kan inte betvivlas.
Hållbar utveckling är en livsavgörande utmaning för våra samhällen lokalt, nationellt, regionalt och globalt. Alla ansträngningar att föra upp dessa frågor på agendan är välkomna. Om neoklassiska ekonomer öppnar för konkurrens och etablissemangets aktörer i övrigt tar itu med de grundläggande perspektivfrågorna i stället för att undvika dem förbättras utsikterna för en hållbar framtid.
Peter Söderbaum
professor emeritus, ekologisk ekonomi,
Mälardalens högskola, Västerås
UNT 7/6 2012