Vildarna på ytterkanten

Sedan 1990 har 13 riksdagsledamöter lämnat sina partier och blivit politiska vildar. Flest är avhoppen i ytterkantspartier som Vänsterpatiet, skriver Per Bill.

Per Bill (här med Mikael Oscarssson) har undersökt varför så många blir politiska vildar.

Per Bill (här med Mikael Oscarssson) har undersökt varför så många blir politiska vildar.

Foto: Pelle Johansson

Uppsala2012-01-28 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Strax före jul meddelade Sverigedemokraterna att man stämmer Sveriges riksdag eftersom partiet i och med William Petzälls avhopp nu förlorar en del av sitt partistöd. Detta är det senaste inlägget i den debatt som tagit fart sedan Petzäll beslutat sig för att lämna Sverigedemokraterna.

Varför lämnade han sitt parti, hur kommer detta att påverka Sverigedemokraterna och kan man verkligen sitta kvar i riksdagen trots att man lämnat det parti man blivit invald för? Detta är några av de frågor som visar oss att diskussionen kring fenomenet med politiska vildar är långt ifrån över.

Sedan William Petzäll 26 september 2011 blev en politisk vilde, har hans arbete i riksdagen varit minst sagt oförutsägbart. Hur han kommer att rösta i fortsättningen är det fortfarande ingen som vet, men att han har rätt att behålla sin plats trots avhoppet från Sverigedemokraterna är helt riktigt.

Vad är det som driver en riksdagsledamot att lämna det parti han eller hon blivit invald för och i stället bli en politisk vilde? Finns det något mönster om man ser till en längre tidsperiod?

Riksdagens utredningstjänst har på mitt uppdrag gjort en utredning om politiska vildar mellan 1990 och 2011. Det första som kan konstateras är att antalet politiska vildar är ganska få. Finns det då något mönster hos dem som lämnat sina partier för att bli politiska vildar? Av de totalt tretton personer som sedan 1990 blivit politiska vildar har nio stycken tillhör något av riksdagens ytterkantspartier. Till dessa räknar jag Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Ny Demokrati.

Jag ser följande tre hypoteser som troliga förklaringar till varför dessa partier är särskilt representerade bland dem som blivit politiska vildar. Den första är att man inom dessa ytterkantspartier har sämre koll på vilka kandidater man rekryterar och därmed inte kan garantera att deras politiska ställningstaganden ska hålla i sig. En annan tänkbar anledning är att de inom sina partier inte har lika stabil sammanhållning och därmed också en svagare partilojalitet.

Nyligen höll Sverigedemokraterna sina Landsdagar, då det framkom att flera medlemmar ansåg att de inte hade möjlighet att påverka om man inte tillhörde partiledningen. Likaså har Vänsterpartiet uppvisat tecken på en sådan hierarkisk partikultur där alla ska följa den högsta ledningen, om man inte vill bli utpekad som illojal.

Detta riskerar att leda till ökat missnöje och svagare sammanhållning inom partiet, vilket kan leda till att fler lämnar partiet.

Den tredje hypotesen är att dessa partiers ledamöter får utstå ett tuffare klimat i riksdagen och i högre grad kan uppleva mobbning och påtryckningar, vilket kan göra att fler väljer att lämna sitt parti.

Naturligtvis kan det finnas fler faktorer som spelar in här och troligen ligger den verkliga orsaken någonstans mitt emellan dessa hypoteser. Ansvaret för rekryteringen och sammanhållningen i respektive parti ligger naturligtvis hos dem själva. Klimatet ute i våra beslutande församlingar är däremot vårt gemensamma ansvar.

För att inte 2014 års valrörelse ska handla om hur de stora etablerade partierna mobbat ut ytterkantspartierna i kommun, landsting och riksdag krävs att vi nu gemensamt tar ansvar för det politiska klimatet. Vi är alla valda till de poster vi har och detta fram tills nästa val.

Jag hoppas personligen att både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet åker ut ur riksdagen 2014, men då ska det vara på schysta villkor, efter att väljarna fått säga sitt.

Per Bill

vice ordförande (M) riksdagens konstitutionsutskott

UNT 28/1 2012

Läs mer om