Varför delar människor in varandra i grupper? Den frågan har olika svar. Det finns psykologiska och sociala dimensioner i skapande och upprättande av en kollektiv identitet med samhörighet och exklusivitet för den egna gruppen. Vissa humanister skulle nog hävda att människan ”tänker” i motsatspar och att ”vi” och ”de andra” utgör ett sådant. Andra tar fasta på social sammanhållning. Skapandet av ett ”samhälle” verkar kräva föreställningar om egna och andra gemenskaper. Inkludering och exkludering blir härmed sidor av samma mynt.
Vad betyder detta? Måste vi kapitulera för det faktum att vi sorterar varandra i olika kategorier? Borde frågan gälla vilka tillhörigheter vi vill skapa? Det är en politisk fråga där humanistiska forskare bör ta aktiv del i debatten.
Kollektiva identiteter har länge intresserat humanister. Vi kan här sammanföra insikter från nationalism- och orientalismforskningen. Historiker har studerat nationer och nationalism som ”föreställda gemenskaper”. Dessa utgör en form av identiteter som skapas främst genom statliga historiebruk. De bygger på föreställningen att människor som talar samma språk, och som uppfattar sig dela historia, territorium, religion etcetera har gemensamma intressen och bör utgöra politiska enheter. Under 1900-talet influerade nationalismen hela den politiska skalan från höger till vänster.
En konsekvens av nationalismen är att vissa människor uppfattas som avvikande och problematiska ”andra” som behöver hanteras. Hanteringen har rört sig på en glidande skala från folkmord och diskriminering till osynliggörande och stereotypisering.
Religionshistoriker och antropologer har studerat hur västerländska tänkare och institutioner har exotiserat ”det främmande” på olika vis. Genom att ömsom konstruera Orienten som farlig i relation till det upplysta västerlandet, ömsom betrakta det som mer autentiskt, lockande, essentiellt annorlunda och filosofiskt avancerat har vi fått såväl bilden av muslimen som "terrorist" som buddhisten som "vis och fredlig".
Mycket talar för att nationalism- och orientalismforskningen studerar två sidor av samma mynt – västcentrerade diskurser för att skapa bilden av västlig homogenitet samt legitimitet för en kolonial, imperialistisk och kapitalistisk världsordning. Diskurserna förutsätter en rumslig åtskillnad mellan ”vi” och ”dem”. Var sak på sin plats: Vita människor i väst - svarta människor i Afrika, kristendom i Europa – islam i Mellanöstern. Denna åtskillnad har materiella och ekonomiska grundvalar – västerlandet konsumerar, de övriga producerar. Här kan man inplacera debatten om ”den andra”.
Främlingsfientligheten indikerar att vissa människor genom sin existens och synlighet ”stör” föreställningar om enhet, renhet, förnuft och ordning. Samtidigt har kritiska humanister sedan nationalismens moraliska, politiska och militära kollaps under andra världskriget försökt slå sönder myten om ett enhetligt väst genom att motverka stereotyper och synliggöra förfluten och nutida mångfald.
För homogeniteten har varit en chimär, skapad av en politisk vilja att osynliggöra minoriteter – samer, romer, katoliker, homosexuella etc.
Mot bakgrund av detta förstår vi den livliga diskussionen om hur olika grupper porträtteras i skolböcker, reklam och nyhetsrapportering. De humanistiska disciplinerna har gjort mycket, om än inte tillräckligt, för att kritiskt granska och dekonstruera stereotyper. Min forskning om hur man i skolböcker under 1800- talet representerade forntida nordiska etniska och sociala grupper och religioner hör till den forskningstradition som har belyst hur hierarkier diskursivt skapas och vilka ideologiska intressen som ligger bakom. Det är endast ett exempel ur den omfattande forskningen om representationer. Det finns också många mediala yttringar av denna diskussion. Som exempel kan nämnas debatten om Tintin i Kongo, ”black-face”-debatten och Fazers asiatiska stereotyper liksom den återkommande ”negerbollsfrågan”. Det finns en stark rörelse både inom och utom den akademiska världen som arbetar för att synliggöra problematiska representationer i ett pluralistiskt samhälle. Samtidigt finns ett motstånd mot dessa kritiska perspektiv, vilket märks i sociala medier och i retorik hos partier som försvarar rätten att stereotypisera minoriteter.
Det återstår många områden där stereotyper och kränkningar behöver blottläggas. Min huvudpoäng är emellertid att vi humanister behöver återvända till huvudfrågorna om gemenskap, inkludering och skapandet av ett hållbart socialt samhälle, i betydelsen av en gemensam identitet och en inkluderande offentlighet.Enligt min mening behöver vi också rannsaka konsekvenserna av den ideologikritik som riktats mot nationalistiska och orientalistiska tendenser i förflutenhet och samtid. Dekonstruktion av representationer kommer naturligtvis att behövas även framdeles.
Men hur förhåller det sig med (re-)konstruktionen? Vilket ansvar har vi för att skapa nya identiteter och gemenskaper? Vad återstår när vi har visat att etniska, sociala och religiösa representationerna i läroböcker, media och reklam är missvisande och felaktiga? Vad bör vi fylla tomrummet med? Bör vi göra det? Och vad händer om vi inte aktivt deltar i konstruktionen av nya inkluderande identiteter?
En stor del av den ideologikritiska traditionen har förvaltats av akademiker som vill osynliggöra orättvisor och omkullkasta befintliga hierarkier. Gott så. Men finns det inte en risk att vi samtidigt kastar ut barnet med badvattnet? Vilka starka krafter kommer att forma de nya identiteterna om vi inte aktivt engagerar oss i samhällsdebatten? Bör vi inte också bidra till att utforma inkluderande medborgarskap bortom essentialistiska klassifikationer? Är det kanske endast ekonomistisk rationalitet som ska forma oss? Finns det några humana alternativ till att ersätta en nationalistiskt präglad medborgartanke med föreställningen om människan som ”kund” och ”konsument”? Blir vi inte alla ”främmande” i en sådan världsordning?