Människan delar livsrummet på den här planeten med miljontals andra arter. Vi är beroende av ekosystemtjänster för att få mat, medicin och byggnadsmaterial. Allt detta bygger på kunskap om jordens biologiska mångfald, men den kunskapen är fortfarande högst bristfällig.
De naturhistoriska samlingar som finns i världen är bibliotek över jordens organismer. Trots att forskare i över 200 år ägnat sig åt att beskriva nya arter så finns det fortfarande stora upptäckter att göra, framför allt i våra naturhistoriska samlingar. Här ligger långt fler än de cirka 2 miljoner arter som idag finns beskrivna vetenskapligt och väntar på sina upptäckare.
Sverige intar en unik position i världen tack vare Carl von Linné. Det var här det moderna beskrivandet av organismvärlden startade och de samlingar som Linné och hans efterföljare skapade utgör fortfarande en referens för kartläggningen av den biologiska mångfalden. Vi har en viktig del av världens biologiska mångfald i våra samlingar och vi är skyldiga att bevara dessa för forskningen och för kommande generationer. Uppskattningsvis finns omkring 30 miljoner föremål i landets naturhistoriska samlingar.
För tio år sedan startade genom ett riksdagsbeslut Svenska artprojektet vars mål är att beskriva landets alla flercelliga organismer. Projektet administreras av Artdatabanken som har Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) som huvudman. Projektet är uppdelat på tre områden: Förstärkning av forskning kring biologisk mångfald, information till människor via bokverket Nationalnyckeln samt ett så kallat museistöd till de naturhistoriska museerna framför allt för att öka tillgängligheten till våra samlingar för forskning och kunskapsspridning. Artprojektet kom för de stora naturhistoriska museerna i Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå som en räddning vid en tid då en uppgivenhet börjat sprida sig. Museistödet gav ny skjuts åt hela verksamheten. Äntligen kunde kompetenta människor rekryteras till samlingar som länge varit satta på undantag. Tillgängliggörandet via databaser tog fart och en optimism om fortlevnad av detta världsunika kultur- och vetenskapliga arv började sprida sig.
Tidigare i år genomförde Landsbygdsdepartementet en utredning av Svenska artprojektet. Av direktiven framgick att besparingar var ett ledord för utredaren, vilket sägs vara en konsekvens av ett underskott som uppstått sedan departementets tidigare felaktigt utbetalda jordbruksstöd nu ska återbetalas till EU. Det är överhuvudtaget olyckligt att frågan behandlas på Landsbygdsdepartementet eftersom frågor som generellt rör biologisk mångfald handläggs på Miljödepartementet. Detta har Miljödepartementet faktiskt själva påtalat.
Utredaren Rolf Annerberg skred till verket utan att inhämta relevant information eller göra någon konsekvensanalys. I juni lade han fram förslaget om en besparing på 20 miljoner kronor på stödet till landets naturhistoriska museer parallellt med nedläggning av bokverket Nationalnyckeln. Besparingen på museistödet skulle kasta oss huvudstupa tio år tillbaks i tiden och innebära att den nya kompetens som byggts upp försvinner. I regeringens höstbudget stod endast att läsa att regeringen föreslår att upphäva det tidigare riksdagsbeslutet om Svenska artprojektet och att regeringen själv ska hantera frågan. Det vill säga, frågan hamnar åter på Landsbygdsdepartementets bord och avgörs åtminstone i ett kort perspektiv via ett regleringsbrev till SLU strax före årsskiftet. Skrivningen i detta regleringsbrev blir direkt avgörande då det hör till saken att SLU i en nära framtid kommer att behöva pengar att täcka kraftigt ökade hyreskostnader.
Även om nästan 5 000 personer på kort tid hann skriva på SLU:s eget upprop till försvar av Nationalnyckeln och museistödet (stoppades sedan av SLU:s ledning), så finns en uppenbar risk att museistödet används för andra ändamål än det avsedda, om det inte specificeras i regleringsbrevet till SLU. Vår begäran om uppvaktning av ansvarig minister i denna fråga, Eskil Erlandsson, har i skrivande stund inte bifallits.
Svenska Artprojektet har hittills varit en veritabel succé som inneburit att 2 400 för Sverige nya arter beskrivits, varav 900 dessutom är nya för vetenskapen. Museistödet är en viktig del i denna framgång och om det ska lyckas oss att som första nation i världen kartlägga hela vår biologiska mångfald borde man snarare öka än sänka museistödet.
För att de naturhistoriska museerna ska fortsätta att fungera som en resurs för forskning och kunskapsspridning krävs också en långsiktig och stabil finansiering som minimerar risken att en kortsiktig besparingsnyck på ett departement åstadkommer ett allvarligt bortfall av kompetens som museerna aldrig kommer att kunna ersätta utan extra medel.
Att permanent föra över ett förstärkt museistöd direkt till de naturhistoriska museerna skulle säkerställa museernas förmåga att datalägga den stora mängd information som finns om mindre kända arter och därmed ge forskarna ett bättre underlag för sitt vetenskapliga arbete om biologisk mångfald.
Regeringen har nu genom det upphävda riksdagsbeslutet frågan i sin hand. Vad vill man? Har medborgarna rätt att få veta vad som döljer sig i naturen och våra naturhistoriska samlingar? Är den lilla besparing, som det i sammanhanget handlar om, värd risken att rasera den infrastruktur som byggts upp kring utforskandet av vår biologiska mångfald? Vi är många som hoppas att vi i onödan oroar oss över regeringens svar på dessa frågor.
Mats Eriksson
museichef
Evolutionsmuseet, Uppsala universitet
Lars Lundqvist
museichef
Biologiska Museerna, Lunds universitet
Ann Strömberg
museichef
Göteborgs Naturhistoriska Museum/Västarvet