Lennart Söderberg, Ingalill Sjöblom och Majlene Ahlgren, samtliga fackliga företrädare, ondgör sig över utnyttjandet av utländsk arbetskraft (UNT Debatt 12/5). De blandar dock äpplen och päron.
Med det nya systemet för arbetskraftsinvandring ska en utomeuropeisk medarbetare ha lön och andra villkor enligt kollektivavtal eller praxis i branschen för att få ett arbetstillstånd i Sverige. Det leder knappast till ett ökat utnyttjande av utländska arbetstagare på svensk arbetsmarknad.
Tvärtom finns det nu en legal grund för att se till att arbetsgivare ger schyssta villkor.
Ingen försvarar fusk och kringgående av regelverket. Tvärtom är det viktigt att det finns myndigheter som ska övervaka att regler följs och beivra dem som inte gör det. Vi skulle gärna se ett ökat samarbete med de fackliga organisationerna för att komma åt den lilla del som inte sköter sig. Men att återvända till det som var är inte lösningen.
Med den ”arbetsmarknadsprövning” som vi hade tidigare där facket i princip hade veto var det många yrkesgrupper som över huvud taget inte fick tillstånd att arbeta i Sverige. Och för dem som fick det så var det korta tillfälliga tillstånd som gällde innan man var tvungen att återvända hem. Det ledde till en mycket utsatt situation för de människor som stannade kvar efter att arbetstillstånd gått ut eller som i strid med reglerna ändå sökte sig hit för att arbeta. Med det nya systemet får man arbetstillstånd för längre tider och efter fyra års arbete får man permanent uppehållstillstånd.
Söderberg med flera tar också upp Lavalfrågan och påstår felaktigt att ILO och Europarådet haft kritiska synpunkter på den svenska lagstiftningen. Så är det inte.
Vad som hänt är att underordnade kommittéer hos dessa organisationer gjort bedömningen att Sverige inte uppfyller regelverket. De överordnade kommittéerna, det vill säga applikationskommittén inom ILO och ministerrådet inom Europarådet, valde dock att inte upprepa denna kritik. Så var det med ”den tunga internationella kritiken”.
Söderberg med flera bör beakta att EU:s utstationeringsregler har två syften: dels att skydda utstationerade arbetstagare under utstationeringen i ett annat land, dels att värna en sund konkurrens mellan företagen. Om det är genomsnittslönen som ska gälla under utstationeringen kommer de utstationerande företagen att konkurreras ut av de inhemska företag som betalar lägre lön än genomsnittslönen. Detta skulle allvarligt hämma utstationeringar, vilket vore till nackdel för såväl företag som arbetstagare.
Vad så gäller EU-rättens krav på endast minimilön vid utstationeringar kan nämnas att en rumänsk byggnadsarbetare tjänar en tiondel av vad en svensk byggnadsarbetare tjänar.
Tror Söderberg med flera att den rumänske byggnadsarbetaren känner sig lönedumpad om han eller hon får arbeta i Sverige till svensk minimilön, fastställd i kollektivavtal?