Problemen med sms-lån uppmärksammas återkommande. Kronofogdemyndigheten rapporterar om tusentals obetalda sms-lån som går till indrivning och inkasso. Så här har det sett ut sedan 2006 då sms-lånen var nya på den svenska marknaden.
Röster höjs för att förbjuda låneformen eller åtminstone göra det väsentligt svårare att låna på detta sätt. Plötsligt tystnar debatten igen. Inget händer, trots att de allra flesta är överens om att sms-lånen är ett problem. Men bara för att debatten tystnar försvinner trots allt inte problemen, så vad kan man göra?
Tre enkla åtgärder skulle enligt min mening göra stor skillnad för att få bukt med problemen med sms-lån. För det första bör en tillståndsplikt införas för sms-lånsföretag, Idag är de helt oreglerade. För det andra bör följderna av försummad kreditprövning bli kännbara även för långivaren. För det tredje måste Finansinspektionen och Konsumentverket samarbeta bättre för att bevaka konsumenternas intressen.
Tillståndsplikt: Ett av de största hindren mot att få bort dåliga kreditgivare är att sms-lånsföretagen för närvarande inte behöver tillstånd för att bedriva verksamheten. En bank måste ha tillstånd för att få låna ut pengar, men den som lånar ut småsummor behöver inte ha det. Detta innebär att sms-lånsföretagen inte kontrolleras av Finansinspektionen i dagsläget.
Man kunde då tro att konsumenternas intressen skulle värnas av andra myndigheter. Konsumentverket och konsumentombudsmannen har allmänt till uppgift att bevaka konsumenternas intressen, men generaldirektören har nyligen uttalat att man inte ser det som en huvuduppgift att anmäla oseriösa aktörer till åklagaren för eventuell lagföring.
Ingen bevakar därför denna marknad och sms-lånsföretagen bedriver alltså till och med verksamheten på bättre villkor än banker och andra kreditgivare som måste ha tillstånd. En nästan självklar åtgärd vore att kräva att den som lånar ut på detta sätt omfattas av tillståndsplikten som alla andra aktörer på lånemarknaden.
Kreditprövning: Många tror nog att det finns en fast nivå som kan utpekas som en ockerränta, men någon sådan regel finns inte. Om den som lånat ut pengarna utnyttjat låntagarens ekonomiskt utsatta situation, oförstånd eller bara allmänt oansvariga beteende för att sätta en väldigt hög ränta eller avtala om andra oförmånliga villkor för låntagaren, så kan avtalet ogiltigförklaras med hjälp av en bestämmelse i avtalslagen. Bestämmelsen har stått i stort sett oförändrad sedan 1901 då den infördes. Det är välkänt att regeln är ineffektiv och att det är mycket svårt att få ett avtal ogiltigförklarat med hjälp av regeln.
Låntagaren kan också gå till domstol och få villkoret jämkat om villkoren för lånet är oskäliga enligt en jämkningsbestämmelse i avtalslagen. Men det är dyrt och tar tid att processa mot långivare. Förlorar man mot kreditgivaren, så får man betala både för sina egna och långivarens kostnader för processen. De flesta vill inte ta den risken.
Inte heller reglerna i konsumentkreditlagen är till någon större hjälp för låntagaren. Enligt lagen måste kreditgivaren undersöka om den som söker om lån kan förväntas betala tillbaka skulden. När ett sms-lånsföretagen struntar i att kreditpröva låntagaren, så händer inget alls. Det finns ingen sanktion mot långivaren.
En åtgärd som skulle skapa tydliga incitament för långivarna att agera efter resultatet av kreditprövning vore att knyta samman kravet med en sanktion. Idén bakom en sådan regel är att den långivare som struntar i att genomföra en verklig kreditprövning inte skall få kräva tillbaka lånebeloppet av låntagaren. Kreditprövningen måste betyda något, inte vara något man gör och sedan bortser från.
Visst kan en sådan regel komma att missbrukas av enstaka låntagare, men vilken långivare skulle egentligen lida skada av att kreditprövningen är reell och seriös! Fler kommer att nekas att ta lån, men det är som det skall vara om konsumentskyddet skall betyda något.
Samarbete: Den tredje åtgärden för att komma till rätta med problemet vore att få Finansinspektionen och Konsumentverket att samarbeta bättre i frågor om konsumenters överskuldsättning. Riksrevisionen har återkommande kritiserat myndigheterna för att de har svårt att samarbeta i dessa frågor.
Problemet med sms-lån är bara en del i den mycket större och svårare frågan om hur överskuldsättning skall motverkas, men det vore ett viktigt steg på vägen om de båda myndigheterna kunde bevaka aktörerna, lånetypen och villkoren mer systematiskt än i dag.
Dags att agera
Problemen är väldefinierade, lösningarna finns där. Så vad väntar vi på?
Torbjörn Ingvarsson
lektor vid juridiska institutionen i Uppsala
docent i civilrätt
UNT 12/9 2012