MELLANÖSTERN. Kommentar till Patrik Tikkanens inlägg 13/9 och 21/9.
Det verkar som att Tikkanen läser historien ensidigt och felaktigt som Satan läser Bibeln. Judar, kristna och muslimer levde i fred och sämja sedan åtminstone ett två tre tusen år, oavsett vilken religion man kom att tillhöra vartefter de dök upp.
Efter första världskriget styckades området upp mellan Storbritannien och Frankrike. Britterna, med godkännande av Nationernas Förbund ? men utan att fråga palestinierna ? lovade sionisterna att få flytta in i landet och omvandla det till ett judiskt nationalhem. Palestinierna kämpade förgäves för att befria sig från brittiska kolonialmakten. Judarna i Palestina utgjorde då 8 procent av befolkningen, men ökade sedan till 35 procent efter andra världskriget.

För att lösa konflikten ?fortfarande utan att fråga palestinierna ? antog Förenta Nationerna 1947 resolutionen 181 med syftet att dela Palestina och bilda två stater, en judisk (56 procent av landet), en arabisk (40 procent). Resten, fyra procent, skulle internationaliseras. Palestinierna vill av naturliga skäl inte dela upp sitt hemland.
Judiska terrororganisationer accepterade muntligt denna plan och började omgående mörda i palestinska byar och städer. Läs Ilan Pappe: Den etniska rensningen av Palestina. De dödade till och med FN:s sändebud, svensken Folke Bernadotte, därför att han krävde repatriering av de palestinska flyktingarna, som än i dag bor i omkring 70 flyktingläger.

Araberna försökte stoppa massakrerna och flykten, men de judiska terroristerna var bättre organiserade och beväpnade. FN fattade då ett nytt beslut 1948, resolution 194, som krävde att Israel skulle tillåta flyktingarna att återvända till sina hem.
Judiska terrorister kunde på grund av flykten besätta hela 77 procent av landet och proklamerade därefter staten Israel i maj 1948. Redan då ockuperade alltså sionisterna mycket mer än vad som tilldelats dem. Omvärlden hjälpte inte palestinierna. De bildade då PLO under 60-talet för att befria sitt land från sionismen ? och inte från judar ? för att kunna få återvända till sina hem och sina gårdar.

1967 utvidgade Israel sina gränser efter sexdagarskriget. Så småningom kunde Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson övertala PLO:s ledaren Yasser Arafat att erkänna Israel inom säkra gränser 1988. Samtalen mellan PLO, USA och Israel satte i gång och ledde till Osloavtalet 1993. I avtalet erkände palestinierna Israel som stat i väntan på att palestinierna får bilda sin egen suveräna stat på 22 procent av det ursprungliga landet, Västbanken och Gazaremsan. Arabstaterna erkände också Israel 2002, men med kravet att Israel evakuerar de ockuperade områdena och tillämpar FN:s resolution 194.
Israel fortsatte oförtröttligt att demolera palestiniernas hem, konfiskera mark, bygga bosättningar, bygga mur och sätta upp cirka 700 vägspärrar på Västbanken.

Israel står för två stora nej som saboterar fredsamtalen. 1) Nej till evakuering av hela västbanken, inklusive Jerusalem och 2) nej till repatriering av de palestinska flyktingarna.
Islam är inte emot judendomen, utan är emot orättvisor. Israels ockupation och apartheidsystem måste upphöra! Det är apartheid, ockupation och orättvisor som skapar ofred, inte palestinierna i sig eller islam i sig. Inte ens judendomen i sig.
Jag anser att den mest humana lösningen för alla är att palestinska flyktingar får återvända hem och leva tillsammans jämlikt med judar, kristna och muslimer i en demokratisk stat. Om den staten sedan heter Israel eller Palestina eller något annat är av underordnad betydelse.

Rachid Alhajeh
Uppsala