Att räkna med risk är svårt, särskilt när det är fråga om sammanvägning av katastrofrisk och svåra konsekvenser och det gäller långa tidsrymder. I kärnkraftsfrågan har vi också sammanblandning mellan tro och vetande, och vi har en politisk ovilja att tala om risker i sammanhanget. En vanlig medelbegåvad och med sunt förnuft utrustad medborgare kan mycket väl reda ut de här sakerna.
Vi har i stort tre riskområden, som alla måste beaktas för att en samlad bedömning av något värde skall kunna göras:

1) Risken för att ett haveri inträffar, som medför någon form av radioaktivt utsläpp. Svenska kraftverk påstås tillhöra de säkraste i världen. Detta må vara sant när det gäller den tekniska konstruktionen över en viss kortare livslängd, men över längre tid och i beaktande av den icke negligerbara inverkan av den mänskliga faktorn i såväl driftsäkerhet som underhåll, finns definitivt en konstant risk för haveri. Detta har vi fått bevisat under de senaste åren.
Den pågående katastrofen i Japan illustrerar betydelsen av elförsörjning och kylvatten. Vi har nyligen haft sådana haverier i Sverige. Attentats- och krigsrisker har vi i praktiken inget skydd alls emot.

2) Konsekvenserna av ett haveri. Radioaktivt utsläpp som omedelbart dödar och skadar människor, som på längre sikt orsakar obotliga sjukdomar, förstörelse av natur och naturtillgångar inom områden som kan vara mycket stora - smittspridning som beror på väderförhållanden som ingen kan kontrollera. Konsekvenserna är oöverskådliga och i förväg icke kvantifierbara, så konsekvensriskerna måste alltid ges mycket stor vikt oavsett vilka kärnkraftanläggningar vi talar om. Vi har konkreta exempel på områden som drabbades av Tjernobyl för 25 år sedan: Uppland, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Lappland. Här är kött, svamp och bär fortfarande otjänlig föda. Således är även naturupplevelser fråntagna medborgarna här. När olyckan hände förutsade läkare att vi om 20 år skulle få se en ökning av antalet fall av sköldkörtelcancer. Och vi har nu rapporter om att så skett.

3) Mellanlagring, transport och slutförvar av kärnkraftavfall. Ingenting av detta är tillfredsställande löst. Materialet är farligt i upp till 100 000 år, alltså en period under vilken vi säkert vet att vi kommer att ha minst två istider. Det finns forskare som hävdar att tänkta metoder för inkapsling bara är säkra i högst 1 000 år.
Vi vet av tidigare istider, att inlandsisen trycker ned jordskorpan, även urberget, en kilometer eller mer, och det tänkta lagret för slutförvar ska bara ligga bara 500 meter under jordytan. Ingen har hittills redogjort för hur den här kalkylen går ihop. Vi har alltså så här långt ingen kontroll på det här riskmomentet. Däremot hör vi ovidkommande prat om arbetstillfällen från politiskt håll. Transporter innebär alltid större eller mindre riskmoment, som man inte kan försäkra sig emot.

Sammantaget kan man konstatera, att den svenska kärnkrafthanteringen går med ”Guds försyn” och är en konsekvens av ett fult politiskt trixande sedan mitten av 1970-talet. Den kompakta politiska oviljan att se och ta tag i problemet kommer inte att inom överskådlig tid göra situationen bättre för medborgarna. Det finns förstås lösningar, men bara om det finns en politisk vilja. (Politik är att vilja, som Olof Palme sa.)

Arne Sandevärn
Knivsta