Runtom i Sverige ska det på alla nivåer inom barnomsorg och skola tas fram en årligen reviderad likabehandlingsplan. Materialet för detta arbete finns att ladda ner från Diskrimineringsombudsmannens hemsida. Mycket av det som står där är bra, men i Uppsala har vi ändå sett ett avskräckande exempel på hur arbetet med denna likabehandlingsplan kan se ut i den kommunala förskolan.
Som föräldrar till en 5-åring och en 3-åring blev vi under vårterminen kallade till var sitt utvecklingssamtal på deras förskola. Inför samtalet hade vi fått en enkät att fylla i tillsammans med barnen, som var ett harmlöst försök att upptäcka brister i förskolans sätt att arbeta med likabehandlingsfrågor. Men när vi kommer till våra respektive utvecklingssamtal får vi veta att även förskolepersonalen har fyllt i en enkät tillsammans med våra barn.

Enkäten, visar det sig, är en omarbetad version av Bilaga 4 i Skolverkets skrift Diskriminerad, trakasserad, kränkt (09:1097) och innebär att förskolebarnen har fått svara på frågor som:
a) Finns det något som gör det bättre eller sämre att vara pojke eller flicka?
b) Kan man vara kär i vem man vill, både flicka och pojke?
c) Finns det någon som kommer från ett annat land på förskolan?
d) Brukar ni prata om ifall man tror på Gud?

Svaren på dessa frågor hade personalen skrivit ned, och som föräldrar blev vi informerade om vad våra barn har svarat. Våra förskollärare hade hanterat enkäten så bra som omständigheterna tillät. De antydde själva att de kände tveksamhet kring vissa av frågorna, och i vår 3-årings fall hade de även hoppat över någon fråga. Men de grundläggande problemen kvarstår ju:
1) För det första hade man, utan vår tillåtelse, registrerat vårt barns åsikter i frågor som rör personliga värderingar och trosuppfattningar.
2) För det andra hade våra barn, som inte har något närmare begrepp om vad det betyder att vara kär över huvud taget, förväntats uttala sig om vad de anser i fråga om enkönade kärleksrelationer.
3) För det tredje hade våra barn, som ytterst sällan brukar reflektera kring skillnader mellan pojkar och flickor – och än mindre mellan olika etniciteter – fått ett antal frågor som enligt vår mening snarare skapar en problemställning än fångar upp befintliga problem. (Om man själv knappt ser någon skillnad mellan ljusa och mörka barn – varför ska man då få en fråga om detta?)

Anledningen till att vi skriver denna insändare är inte att vi inte själva kan prata med vår förskolechef. Det har vi gjort! Men materialet till denna enkät kommer trots allt från en statlig myndighet, och i detta ser vi ett uttryck för en oroväckande klåfingrighet i frågor som har med kön, värderingar och allmän hyfs att göra.
I DO:s handledning för arbetet kan man dessutom läsa: ”Man kan också samtala om vad barnen helst leker med inne och ute för att få klart för sig om det finns lekmönster utifrån exempelvis kön som behöver brytas.”
Vår fråga blir här: Med vilken rätt kan DO säga åt våra barn vad de ska leka, så länge det inte är till skada för någon annan? Ännu ett exempel på klåfingrighet, alltså.
I Carl Hamiltons bok Det infantila samhället, av en tidning kallad för ”den bästa boken om barn på drygt hundra år”, driver författaren tesen att vi i Sverige lever i en kultur där vi som vuxna försöker leva på samma sätt som tonåringar samtidigt som våra barn inte tillåts vara barn.
För oss som föräldrar är Skolverkets förslag till enkät ett exempel på bland annat detta. I sin nit över att ingen ska känna sig diskriminerad lägger man på våra barn ett frågebatteri som de ännu inte har några verktyg för att hantera. Därtill ställer man närgångna frågor som ingen vuxen skulle acceptera i exempelvis en anställningsintervju.

Så, vad skulle man ha gjort i stället? Ja, det logiska hade väl varit att man hade nöjt sig med de frågor som på ett enkelt sätt ringar in hur varje barn faktiskt upplever sin situation på förskolan. För att sedan – den dag som missförhållanden upptäcks – försöka arbeta med frågeställningar na på ett konkret sätt.
Men då utan att på förhand lägga på våra barn den misstänksamhet mot det ”annorlunda” som förskoleenkäten riskerar att leda till. Detta är också vårt förslag till stadens förskolor, nästa gång de ska ta sig an arbetet med likabehandlingsplanen.

Olof Edsinger
Mona Edsinger
Uppsala